Idag är det en sådan dag där inte stjärnorna står rätt för ett inspirativt bloggavsnitt. Nu är det inte synd om mig alls utan dagen kommer att fyllas ut med en massa annat roligt.

Men i likhet med träning är det säkert så att det inte gör något eller att det till och med är bra med någon kortare paus.

Träningsmässigt brukar jag se till att jag får en vilodag i veckan. När jag är igång på riktigt är det dagar som faktiskt är rätt jobbiga. Det är lätt att känna suget och lusten för att ut och springa. Har det dessutom slumpat sig så att det blivit ett morgonpass som föregår vilodagen så kan en viss irritation och rastlöshet infinna sig. I absolut värsta fall kan det dessutom vara så att planen är att nästa pass är kvällen dagen efter. Då pratar vi kanske nästan 40h utan endorfinpåslag. Som en mindre narkoman frammanas känslan av att en liten promenad med löpinslag är ju i princip vila. Så helt plötsligt har jag i ren glädje kört fartlek en timme, svettig men med ett leende på läpparna. Nu vet jag att detta inte är annat än självbedrägeri och en enkelbiljett till någon skada och ett ofrivilligt uppehåll. Så vilodagarna försöker jag se till att ha mycket annat göra eller allra bäst unna sig en massage. Tyvärr medger inte ekonomin det en gång i veckan, snarare max en gång i månaden, eller i alla fall en gång i kvartalet, men om sanningen ska fram så blir det i alla fall minst en gång om året just nu.