Jag vill inleda denna RR med en räcka tack. Utan en massa engagemang runtomkring så är det omöjligt att både arrangera och genomföra en sådant här evenemang. Inledningsvis skickar jag en imponerad och tacksam tanke till Cykelkanalen.se som inte bara står för alla bilder i detta inlägg utan också mer än 300 st till och inte nog med det, de gör utan krav på annat än ett frivilligt bidrag. Fru och lilla junior följde med upp och hejade och supportade innan mormor och morfar tog över kvälls- och nattpasset med junior och Rummy och sömn. Fru återvände och supportade innan hon drog sig tillbaka för lite sömn i det på tävlingsområdet uppställda tältet. Om det inte vore för att hon var chaufför så hade hon säkert hejat hela natten. Stora junior stannade hemma och klarade sin första tävling galant utan hjälp och support, starkt jobbat. 

Sist men inte minst stort tack till arrangörer och funktionärer som hängivet hjälpte och stöttade på ett proffsigt sätt. 

Trots att starten går kl 12:00 så ringer min klocka 6:30. Tack vare en ganska enveten sovstrategi veckan inpå (god natt vid 21) så känner jag mig utvilad och laddad. I med frukost, packa in bilen och iväg. Jag gör mitt bästa för att slappna av och helt plötsligt är vi i Lida Friluftsområde. Vi blir anvisade en plats där vi kan ställa bilen och slå upp tältet. Det visar sig att våra grannar också bor i Linköping, kul sammanträffande. Klockan går fort och för att hinna med race-genomgången kl 11:30 sprintar jag iväg och kastar i mig en lunch. Fru och junior är inga snabbätare utan väljer att avvakta och börja preppa vattenflaskor mm. Jag byter om och hinner precis fram. Kort info. På med chip och nummerlappar och sedan är det helt plötsligt dags för start.

De här ögonblicken precis innan start i ett ultralopp är bland det bästa som finns. Det finns en sån härlig balans mellan spänning och lugn, skräck och förväntan, tävling och upplevelse. Som på många andra ställen så finns det också väldigt mycket respekt för varandra, så när starten går så lämnas utrymme att hitta den plats som passar. Några drar iväg i ett hejdlöst tempo (som de otroligt nog håller i princip hela tiden), medan några andra av oss tar det lugnt. Några är starka på de mer lättåkta partierna medan jag förvånat konstaterar att jag återvinner förlorad mark på de tekniska avsnitten. Jag tackar mina förberedelse turer och hittar ganska lätt de linjer jag vill och får dessutom hjälp på ett par ställen med väldigt bra banmarkeringar.

Första varvet kliver jag av och leder cykeln över det upphausade vattenhålet, men i övrigt går allt bra. Efter det inledande gröna varvet så åker vi igenom tävlingsområdet och jag passar på att stanna och börja äta och växla några ord. Extraslingan som delvis är en halvtrist, men välbehövlig, grusväg men också ett tekniskt skogsavsnitt går ganska fort och dags för en första varvning. Ja! Jag har ett resultat i min första ultrautmaning sedan höftledsoperationen. Glädjen bubblar inombords, helt stenkorkat eftersom det handlar om att cykla 8,3km. Men det går så mycket lättare än planerat. Jag tuffar på varv efter varv och efter ett par försök med olika linjer så sitter vattenhålet också.

Förutom en lite dumhet som berodde på lite för mycket fart och okoncentration som ledde till en vurpa så gick de första 3-4timmarna väldigt bra. Jag kände lite i händerna och nacken men det var inte mer än att det hela tiden försvann helt på några lättare avsnitt eller under de korta pausarna. Ytterligare några timmar senare kom både något förvånande men ändå inte de första krampkänningarna och till och någon dragning. Så jäkla gött! Missförstå mig rätt, kramp är inte roligt eller skönt, men i förhållande till artrossmärtor är kramp rena midsommardrömmen. Det passar rätt bra att käka middag. Lasagnen smakar bra och benen piggnar till igen. På med lamporna på cykel och hjälm. Efter ytterligare något varv är det mörkt och lite mer spännande.

Det fortsätter att snurra på bra. Utrustningen fungerar perfekt. Tyvärr börjar det droppa lite och jag packar ned regnjackan vid nästa varvning. Efter halva varvet stannar jag och byter vind- mot regnjacka. Jag har för mig att fru går och knyter sig efter detta varvet och att jag fortsätter att mata på ett varv som går OK men en avslutande vurpa (på rygg mellan ett antal stora stenar och stollekramp som följd, men inga skador) och ett par incidenter.

Lite irriterad fortsätter jag ett till som tyvärr leder till ytterligare mindre vurpa och ytterligare några skogsbesök (men på fötter). Jag inser att jag inte är tillräckligt tränad på kombinationen av 13h MTB i tuff terräng, mörker och regn. En viss rädsla infinner sig och det blir tekniken bara sämre av. Jag är helt enkelt farligt för mig själv och väljer att ta en dusch och krypa in i tältet och sova några timmar till åtminstone ljuset återkommer. Jag har kommit 17 varv i förhållande till min plan på ett varv i timmen. Kroppen känns väldigt bra och huvudet är helt klart (jaja allt är relativt). Om jag var nöjd och glad efter första varvet så är jag nu lycklig.

Fru som behöver sömn för att vara en något sådär säker förare hem har haft svårt att sova i det stojiga tävlingsområdet som dessutom plingar till vid varje varvning. Efter tag vaknar jag med tokkramp i ena vaden som jag inte lyckas häva själv så fru får rycka in och hjälpa till att trycka på foten. Det gör att jag av både säkerhetsskäl men också av nöjdhet väljer att sova vidare när klockan ringer i gryningen. En kort tag senare vaknar jag av ett ihållande regn så återstarten blir ytterligare lite senare. Men det gör mig faktiskt ingenting. Jag är där jag vill vara, huvudet och kroppen tycker att det är fantastiskt roligt och jag bestämmer mig för att låta detta stanna vid en otroligt positiv upplevelse och se det som en språngbräda till nya äventyr. Efter frukosten sätter jag mig på cykeln för ett avslutande varv för att få tillbaks lite mer flow-känsla i kroppen efter nattens lite stolpiga räddhågsna avslutningsvarv. Ett varv blir 3 mest för att det känns bra och 20 varv känns bättre än 18. Jag har inte ens tittat på resultattavlan när jag bestämmer mig för att inte jaga två sista varv. Allt, precis allt har fungerat. Ganska precis 11 månader efter operation kan jag återigen identifiera mig som en aktiv ultrauthållighetsutövare, inte bara en före detta. 

Jag kan verkligen rekommendera Lida Loop 24h! Det är väldigt välarrangerat, men man måste också ha i åtanke att det inte är en stor organisation av heltidsanställda som får detta att hända. Det innebär att informationen ibland inte är 100% konsistent, men det går alltid att förstå om man vill förstå och de svarar exemplariskt på frågor. Visst finns det inte livetiming, men det kostar pengar och med tanke på den låga anmälningspengen så får det gärna vara som det är. För ska man jämföra kr/h så är detta evenemang i princip gratis i förhållande till Kalmar IM och Ultravasan. Så se där, ett nästan frugalt tips!