Det har blivit som en liten tradition de senaste åren att hoppa upp på trainern och cykla till Vasaloppet. Något år har det “bara” blivit till herrsegraren gick i mål men ambitionen har varit till damsegraren också åkt in under portalen i Mora. Förra året, pga rehabträning, fick jag dela upp passet och förmodligen korta lite. I år krockade det med en innebandyturnering så jag bespetsade mig istället på live-sändningen från lite längre bak i kön. Jag tror i och för sig att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att toppa året då Britta Zachari och Johanna Ojala tjattrade sig igenom de 9milen. Men Mattias Svahn är också bra på att hålla låda och fotografen är fantastisk. Clara har jag inte någon speciell uppfattning om men hon ger ett positivt och glatt intryck. 

Hur eller hur så var jag i alla fall laddad för ett 3h-pass. Min fru möter mig och konstaterar att det verkar svårt med reptiden till Evertsberg. Jag hoppar ändå upp på cykeln och följer en nagelbitare. De kämpar och sliter. Lite astma på det i uppförsbackarna så blir det inte enklare. Jag kommer på mig själv att trampa lite extra för att dom ska klara det. Jag tror iofs inte att det hjälper. Det som istället hjälper är 10 extra minuter på reptiden. En ny stressresa startar mot Oxberg och nästa rep. Även om Clara tvingas kasta in handduken så är det fantastiskt underhållning. Jag blir imponerad av fotografen Adam som kryssar och dansar fram med en 15kg tung kamerautrustning. Tillsammans så skapar Clara, Mattias och Adam en väldigt god förståelse för vad det innebär och vad som faktiskt krävs för att ta sig runt och hur pressande det är att gå en kamp med reptider. 

Även om årets race inte är slut än så ser jag redan fram emot nästa års Slow-TV-sändning.