Jag är verkligen ingen fan av dikter, det är till och med så att jag har svårt för den typen av inlindade budskap. Men av någon anledning har jag fastnat för Karin Boyes “Ja visst gör det ont”. Det är inte så att jag i detalj analyserat den och det är säkert så att min känsla inte stämmer med intentionen eller den gängse tolkningen. Helgen är ett sådant tillfälle när jag funderar på knoppar som brister. Och det har faktiskt inte det minsta med våren att göra. Inte ett dugg, det är bara ett sammanträffande.

Med all önskvärd tydlighet är jag inte riktigt där jag vill vara vad gäller drömmar och planerande. Nu pratar vi ultrauthållighetsutmaningar och inte FIRE. I helgen har en massa coola event gått av stapeln och i normala fall hade jag nästan som en knarkare tagit varje tillfälle att kolla in hur det går för de tävlande, analyserat och räknat. Vilka håller och vilka kroknar? Vilka kämpar och vilka har gett upp? Vilka tävlar och vilka upplever? Jag funderar på vad som kommer att hända när några av mina gamla vänner helt plötsligt möts och upplever tillsammans.

Min fru har varit precis i den bubblan hela helgen och följt TEC och Aktivitus trailrace. TEC fortsatte i år att köra med 200, 100 och 50 miles (ja, har drömt om 200) samt nyheten Backyard. Aktivitus körde 100 miles och 61km. Egentligen var det upplagt för en magisk internetlöphelg, massor av kompisar och bekanta som var med, utmanande distanser och fina förutsättningar. Till det gick IronMan Texas (med svensk vinst!) som jag inte ens hade koll på.

Det är någonting som tar emot, något som värker. Rationellt vet jag att det är rätt, det är bara svårt att värja sig. Jag ska behålla det skyddande höljet ytterligare många månader. Min plan är att det är nästa vår som min knopp ska blomma ut. Det har gått 7 månader av min 18-månadersrehabplan. Det är uppenbart lika mycket mentalt som fysiskt arbete!

Gårdagens simning i regn och rusk var som en lisa för själen. Fortsätt kämpa! Fortsätt våga! 

Ja det gör ont när knoppar brister!