Jubileum x2

Jubileum x2

Det blev varken ståhej eller firande efter lördagens 20:e parkrun för min del. Egentligen är det heller inte mycket till jubileum, men så här i mörka november (ja det har en del tid) får man ta alla tillfällen och klappa sig på axeln och känna sig lite bra. 

Jag blir mer och mer förtjust i konceptet. Det är en väldigt skön start på helgen.Visst är jag morgonpigg och har lätt för att äta frukost, men i ärlighetens namn så är det verkligen så att alla gånger känns inte kroppen eller knoppen speciellt motiverade. Men det är ju det som är det fiffiga. Då tuffar jag runt och tycker att det är ganska skönt och behagligt. I alla fall i 3,5km när hornen ändå växer ut och det är dags att sprinta. Väl i mål så har det tagit en minut längre tid än PB, men det känns ändå fantastiskt bra.  

Och vips så har det det gått ett par månader och 10 ytterligare Parkruns. Det känns nästan som jag blivit en inventarie i Vallaskogens Parkrun. Den 30:e löpningen blev inte lik någon av de tidigare. Med förra veckans bristning i vaden och juniors armbrott så blev det rehab-promenad. Vi enades om att 50minuter var en rimlig målsättning. Det blev en fantastiskt rolig tur. Vi pratade om hur olika man upplever backan när man springer och när man går. Det var pulkatävling (studentevenemang) och MTB-tävling på gång i skogen så det fanns annat att titta på och diskutera kring. Efter de inledande två kilometrarna som vi prickade på sekunden lika, så ägnade vi en del tid åt att diskutera om vi skulle uppdatera vår gissning på tiden. Vi kom bla på det fantastiskt smarta med att tail walkern alltid är med i tävlingen och därmed får sista tiden. Dvs inget barn, pensionär med käpp eller skadad riskerar att stå med nesan att vara sist i listan. Junior kom också på att man blir varm och törstig av att gå på. Därför var det lycka när fru mötte upp med en kilometer kvar. Hon hade sprungit på och gått i mål och pustat ut. Med några hundra meter kvar konstaterar junior att det var dags för spurt. Med en sällsam stil rusar han med ett leende mot mål. Det finns ingen möjlighet att springa med min vad så jag får helt enkelt se mig slagen med en minut. Trots att det var mitt sämsta resultat så väljer jag att se det som ett personbästa och 5minuter bättre än gissat samt framförallt något som är fyllt med positiva minnen! 

En reaktion till “Jubileum x2

  1. Oh, vad jag kan se grabbens härliga smile! Och man kan ju röra på sig, och ha roligt, trots en bruten arm och skadad vadmuskeln!! 🥰

Kommentarer är stängda.

Kommentarer är stängda.