Så löd rubriken på lokaltidningens tunna plikttrogna artikel från årets studentfirande. Ända sedan jag själv tog studenten, och det börjar bli väldigt många år sedan, har nickat och hållit med om lyckönskningarna till friheten. Men i år är känslan lite annorlunda. Nej känslan är fortfarande densamma. Det är så otroligt skönt att se den uppdämda glädjen pumpa ut med stolthet och framtidstro. Men vad är det egentligen för frihet som väntar efter studenten och vad är det i grundskola och gymnasium som egentligen har förberett de unga vuxna för denna frihet? Med det senaste knappa halvårets vridande, vändande och funderande så inser jag mer och mer att svenska skolan i mångt och mycket fungerar som en försörjningskanal till arbetslinjen, eller löneslaveri som en del väljer att kalla det. Det gäller att så fort som möjligt ta sig igenom stegen för att snabbt komma ut i arbetslivet och producera och betala skatt. Helst ska man också tidigt identifiera sig med sina val. Min känsla är att de egna drivkrafterna kommer väldigt långt ner på listan när valen görs. Jag ser heller inte speciellt mycket utbildning i alternativen eller vilka kunskaper som behövs för att kunna navigera runt i en frihetsskärgård?  

Hur jag än vrider och vänder på det hela så ramlar jag ofta tillbaka till att kunskap är en bra biljett till frihet. Då tänker jag på kunskap i massor av olika former och inte bara teoretisk matematik. Tänker jag vidare så får jag känslan av att de perioder som jag upplevt med mest frihet är när lärandet varit som störst. Lärande organisationer (högt upp på floskellistan) är verkligen något som jag tror på. Det som stökar till det är att det är otroligt svårt att få till en lärande organisation genom struktur och planering, det kommer ofta att upplevas som konstlat och påtvingat. Lärandet sitter i de värderingar som man lever och andas i en organisation. Känner man som individ att just jag kan påverka vad jag vill jobba med och hur det ska utföras och om det kanske går att göra bättre eller jag bara en oumbärlig bricka som ändå alltid går att byta ut?

Nu är det verkligen inte bara mörker, snarare tvärtom. Att ta studenten innebär ofta ett steg av förändring som förhoppningsvis öppnar en massa valmöjligheter, ta vara på dessa och fortsätt att välja och förändra.

En rubrik i en tidning satte fart på en massa tankar som jag inte lyckas få ihop till ett vettigt inlägg, men någonstans längs vägen ramlade jag över följande slutsatsfråga.

Tänk om det är känslan av frihet som är frihet?