Jag vet inte det var en Freudiansk felskrivning eller bara en stunds förvirring men jag rörde i alla fall ihop det. Sense of urgency blir lite fritt översatt att man förstår att det är bråttom. Man gör helt enkelt det som behövs för att hinna på utsatt tid. I fallet med sense of emergency handlar det mycket mer om en kris- eller paniksituation. Jag har stött på mängder av skrifter och teorier där man pekar på vikten av just “sense of urgency”. Jag har inte reflekterat så mycket över det ordagranna utan mer känt att det handlar om att man är införstådd i allvaret. Men iom felskrivningen så började jag så smått att filosofera kring begreppen.

Den första tanken som slog mig är hur ofta vi liknar arbetet vid brandmännens utryckningar för att släcka bränder. Visst har det ett mått av urgency men till största delen skulle jag säga att det är emergency. Då börjar det bli lite motsägelsefullt i mitt huvud. För först säger vi att urgency är bättre än emergency, men samtidigt så uppträder ofta brandmän väldigt lugnt och rationellt, naturligtvis mycket baserat på träning och ett etablerat samarbete dessutom kryddat med ett väldigt stort förtroende för varandra. Precis! Jag tror att många känner igen sig från projekt som inte riktigt går som förväntat. Det fick mig att fundera vidare på om det där med bråttom också kommer att uppfattas som stress och om det då i likhet med stress finns något som kan klassificeras som bra och dålig urgency. I boken “A sense of urgency” (jag har inte läst hela utan bara en artikel med referat) beskriver John Kotter en uppdelning i äkta och falsk urgency. Jag tänkte spontant att det har med eget inflytande att göra, exv om man sätter målen själv, och det finns säkert inslag av det men det John säger är avgörande är om viljan att vinna är större än rädslan att förlora. Det är något som det ofta pratas om inom idrotten och de verkligt bra ledarna har lätt att komma till det läget. Inom arbetslivet har jag sällan hört det, i alla fall inte så uttalat. Vid närmare eftertanke är min syn på förtroende i viss mån bottnad här. Jag försöker förmedla att jag kommer att ta ansvaret om en risk faller ut eller om vi missar ett mål trots att alla gjort sitt bästa. Jag jobbar också med att prata förtroende med mina chefer.

Med dålig urgency så riskerar man hamna i ett läge där man blir irriterad och kanske synisk och uppträder med en offermentatiltet.  Gör vad som helst för att ta er ur det läget. Det är bara skadligt.

Personligen tror jag att det råder hyperinflation i ambitionen att nå “sense of urgency”. Det är ett sätt att hålla organisation på tårna och bara göra det viktigaste och absolut inte guldplätera.

En sista reflektion jag gör (för tillfället) är det där med brådska och viktighet. Jag återkommer av och till till bråttom/viktigt-matrisen, se nedan.

Det handlar i grunden om att sortera ut det som är viktigt och beta av det som mest bråttom först och sedan sådant som gärna stryker på foten, det långsiktiga arbetet. Det intressanta är att det planerade arbetet hamnar i bråttom och viktigt. Många av oss hamnar fort i en 100% interuptstyrd (avbrottsstyrd) vardag. Så fort telefonen ringer, ett mail dyker ner eller en chef (eller kompis) kommer och ber eller beordrar något så kastar man sig över den uppgiften.

Jag tycker om matrisen men inser att jag inte är helt övertygad om att just bråttom är det bästa ordet eller uttrycket.