För vad som känns som en evighet sedan stoppade jag ner två sättpotatisar i en kruka som sedan dess vårdats med stor tillförsikt till just midsommarsillen. Det är nästan något förföriskt med färsk hemmapotatis och sill (tyvärr medgav inte tiden egeninlagd som inte alls är så svårt). Sålunda var det med höga förväntningar jag och junior vände upp och ner på krukan och började rota. Jag vågar inte ens titta utan överlåter hela ansvaret. Det blir två små juniornävar. Det hade räckt till en person men inte till en hel familj. Lite antiklimax att behöva komplettera med 98öres köpepotatis! Men efter lite rättvis uppdelning fick vi alla njuta lite extra. Det är något visst med sådant som man odlat själv. Om potatis i kruka var ett experiment så har jag mycket större förhoppningar till potatisarna i landet. Det är något visst med känslan när det man planterat eller sått börjar blomma. Och lite extra firade vi när de första potatisblommorna sprack ur sina knoppar på midsommarafton:)

Något som också, med stor förvåning, glädjer mig storligen är de två raderna med sallad. Jag är verkligen inte någon salladsmänniska men känslan av att gå ut i landet och likt farbror Joakim bada i plocksalladshavet är bara för skön. Att raderna innehåller sallad för hundratals kronor ser jag som en bonus till de positiva tankarna. Jag trodde aldrig att jag skulle beteckna nyplockad sallad som lycka, men det är det. Och nästan mest förvånande är att den faktiskt är god, iallafall till mat. Den är fortfarande lite för besk att bara smaska på.

De små räddade jordgubbsplantorna har inte presterat ens en gubbe till midsommar så fru Frihetskraft svingade sig upp på elspringaren och plockade lite snabbt några kilo gubbar som avnjutits med stort välbehag med vaniljglass och grädde. Vem har sagt att det måste vara svårt med efterrätter?