Jag vet egentligen inte varför, men jag antar att det har med att det ifrågasätter min  barndoms lärdomar. Varje gång som ungdomsidrotten lanserar något nytt inslag av regler eller förhållningssätt så reagerar jag instinktivt med skepsism, inte så spyr ur mig en massa ovett, utan mer att jag inte blir nyfiken på att förstå meningen med förändringen. Men jag börjar bli luttrad och jag medger att de flesta förändringarna ändå faktiskt fungerar, i alla fall i det korta perspektivet. Jag vet att det finns en ganska omfattande mängd personer som tror att vi skapar en massa mesiga individer som tappar bort viljan att tävla och vinna. Inledningsvis när det börjades experimenteras med att inte räkna resultat så delade jag uppfattning. Jag är inte så säker längre. Det tävlas fortfarande på samma sätt men det är oftare som det finns flera vinnare eller i alla fall oavgjorda resultat. Det går lite snabbare att komma över svidande förluster. Jag anar att vi börjar se resultatet i de första kullarna, men jag har inte tillgång till någon statistik så jag tänker inte ens gissa, men jag väntar ivrigt på resultatet av någon studie.   

Liten kort sammanfattning av de experiment som jag träffat på. Inom innebandyn räknar man inte resultat officiellt men skickar in till förbundet för att laget ska hamna i rätt serie nästa år. Åldersgrupperna är väldigt vida. Man inleder med 3 utespelare + målis på en pytteliten plan för att sedan lägga till en utespelare och spela på en mindre storplan för att till slut lägga till den sista utespelaren. I 4-mannaspelet så infördes 90s spel och sedan avblåsning för byte och tekning för fortsatt spel. Givetvis kortar man speltiden men i övrigt mig veterligen inga regelskillnader. Fungerar förvånansvärt bra, även om vi gärna gått över till full bemanning lite tidigare, men vi är helt enkelt inte bra nog:)

I handbollen får ledarna komma överens om man ska räkna resultat eller inte. Barnen spelar inte med klister. Till en början spelar man på en lite plan och 4 utespelare + målis. Sedan spelar man med 5 ute. Målen är lägre. Någonstans går man sedan över till 6 utespelare. Jag vet inte om några regelskillnader. Spelet med 5 utespelare känns lite konstigt. Jag har förstått att teorin är att linjespelaren ändå inte kommer med. 

I fotbollen får man lära sig alla udda tal när man går från 5-manna över 7 till 9 för att avsluta med ordinarie 11-mannaspel. I de lägre årskullarna spelar man utan offside. I 7-manna finns det en retreat-line som det offensiva laget måste backa tillbaks till när målvakten har bollen. I vissa län får målisen sparka ut bollen och i andra måste de rulla ut bollen. Det senare innebär att det är bedrägligt svårt att vara back. 9-manna vet jag inget om. Så till rubriken! Fotbollen har i år börjat med ett grönt kort. Någon utsedd (förälder) i vardera laget får uppgiften att titta på motståndarlaget med fair-play-ögon och ger sedan i samband med avtackningen ett grönt till den de upplevt spelat sportligast. Min skepsism kom på skam när junior fick kortet i den senaste matchen. 

Det är bara att inse att jag både som förälder och ledare egentligen tycker bra om förändringarna och får jag tro Johan Olsson (skidåkaren) så kan man lära sig att bli en vinnarskalle. Det handlar om mental inställning!