I ett spännande inlägg med funderingar kring digital minimalism från Fru Efficient Badass så konstaterade jag att jag har lättare för digital minimalism än materiell. Jag avslutade en kort gillande kommentar med att jag generellt är förtjust i verkligheten. Och vad innebär då det?  Jag ägnar inte speciellt mycket tid på varken facebook eller instagram där jag ändå har konton och följaktligen exakt noll på exv linkedin, snapchat och twitter mfl. Jag är absolut inte motståndare till digitala sociala medier, snarare tvärtom, det finns enorma fördelar som gör det enklare att överbrygga olika former av avstånd. Det passar bara inte mig. Jag har inga behov av att meddela alla i min omgivning exakt vad jag gör när. Vad jag däremot har behov av är att kunna checka ut utan att mina nära och kära blir oroliga för att det inte går att få tag på min nu direkt. Jag vill heller inte vara beroende av att hänga med på allt som händer. Ibland vill jag kunna läsa ikapp ett nyhetsflöde men oftast resonerar jag som att det viktiga får jag ändå reda på. Jag skrev för ett tag sedan om FOMO (Fear of missing out) och beroende hur man ser på det så är jag absolut inte FOMO men i vissa fall är jag det definitivt. Jag är verkligen usel på att hålla kontakten med gamla vänner och till och med en släkt och då ska vi inte tala om personer som kvalar in i någon form av yttre bekantskapskrets. Men å andra sidan så är jag mån om att hinna med min familj. För mig är det viktigt att här och nu uppleva hur mina barn växer upp till självständiga vuxna individer. Jag tycker att det är roligt att lära känna mina barns kompisars föräldrar. Då är det perfekt med grillschema eller cafétjänst. Det paradoxala är att även om jag är förtjust i verkligheten så är jag också smått beroende av att drömma. En kanske skulle kalla det mental träning och det förekommer också och i vissa fall är det ett sätt att testa idéer, men det vanligaste är nog helt enkelt bara drömmar. Det är så otroligt spännande att se vilka vägar tankar kan ta. Under sista halvåret innan min höftledsoperation var det som att det rationella tvingades ta överhanden och jag klarade inte av att drömma om nya häftiga fysiska utmaningar. Så här backspegeln är det lätt att se hur frustrerande och begränsande det var. Jag har aldrig tänkt på drömmar som frihet, men det kanske är precis vad det är. Att drömma fritt kräver en stor känsla av frihet och möjligheter. Någonstans under det där sista året fick jag tipset, bla av min dotter, att det finns en film om “The Barkley Marathons: The Race That Eats it Youngs” på Netflix. Det är ett av de tuffare och mer egensinniga ultraloppen som finns. Men jag klarade bara inte av att se filmen. Inte förrän ett par veckor efter operationen. Jag hade inte ens släppt kryckorna men suget kom och helt plötsligt kom drömmarna tillbaka. Jag har fortfarande ingen aning om vad som kommer att vara möjligt, men drömmarna finns där!