Det mänskliga minnet är fantastiskt. Vissa saker är enkla att komma ihåg, andra svårare. Och vissa är som om dom bara bleknar bort och till sist får man jobba med den konstruktiva delen av hjärnan för att bara rationellt komma ihåg, men egentligen minns man inte. Precis så upplever jag det med smärtan i samband med artrosen i min höftled. Jag kommer inte riktigt ihåg längre, men jag ska göra ett lite konstruktivt försök.

Redan på nätterna mellan loppen i Sandsjöbacka Ultratrippeln (januari 2015) var det något som inte riktigt var 100, men där och då var jag så fokuserad att jag bara puffade bort obehaget. Den bitvis ilande smärtan var inte helt ny, men att inte kunna sova och inte uppleva att voltaren hjälper var en nyhet. När resten av kroppen reparerade sig på normalt sätt satt smärtan och stelheten kvar i ljumsken och på utsidan/baksidan av rumpan kvar oavsett vad jag försökte mig på för gamla tjuvknep. När jag försökte stretcha ut rumpan så nypte de odrägligt i ljumsken. Efter någon månad insåg jag att något var fel. Varken vila rörelse hjälpte. Voltaren eller alvedon hjälpte inte. Yoga och stretch var mest obekvämt. Läkaren bände och klämde och hummade lite. Till slut remitterade han till röntgen och skickade i ett par sprutor kortison.  Ett veckor senare var det rullgardin ner, artros var diagnosen. Jag ordinerades sjukgymnastik och fick arcoxia utskrivet. Mha stor envishet och tandbortsmetoden så gav sjukgymnastiken resultat. Utan smärtstillande var jag ändå i princip symptomfri i halvannat år.

Efter ytterligare en kortisonspruta följer ytterligare halvannat år med en nedåtgående spiral där kortisonet hjälper kortare och kortare period och effekten blir sämre och sämre. Jag kan inte längre ta ut steget när jag går, springa går bättre i alla fall i perioder. Av och till blir det arcoxia (eller något annat som funkade sämre). Det blir svårare att simma frisim (bröst var det länge sedan). Helst är det med dolme. Jag springer en trailmara och uppfinner både det ena och andra för att komma runt, bla annat det briljanta att koncentrera mig på det friska benet för att få en längre fotisättning på den sidan, dvs en form av omvänd haltning. Nu är smärtan en ständig följeslagare. Men huvudet har vant sig, det är bara att härda ut. Här någonstans är det kontinuerligt intag av smärtstillande. 3 år efter ultratrippeln kör jag sprinttrippeln med min fru. Det enda som funkar skapligt är att springa ganska fort, men det har jag inte flåset till och vi kör dessutom tillsammans så det blir en sällsam lek där jag springer fortare och går mycket långsammare. När jag säger springer så är det med ganska omfattande hälta och med jämna mellanrum kommer en ilande smärta som gör att benet inte riktigt bär.

Någonstans vet jag att det var den sista löpartävlingen någonsin.

Nu börjar det gå fort utför. Det går inte längre att springa. Om det tidigare varit en fråga om att utstå smärta så går det helt enkelt inte längre. Det är som att det av och till är direktkontakt med nerverna, det gör så ont att det svartnar för ögonen och benet viker sig. Det händer att benet somnar. Att köra MTB går anständigt, så länge jag inte slår i pedalen (kan jag drömma mardrömma av fortfarande). Simma är OK, men det knappt så att jag får av mig våtdräkten längre, jag når inte ner till fötterna. Vi kör Motala Simsafari, en fantastisk upplevelse men jag är inte i närheten av att göra mig själv rättvisa. Det är svårt att ta sig upp ur vattnet när det är lite krångligare. Det är en sorglig syn. Jag försöker ha lite roligt och spela fotboll med junior, det gör bara ont och junior föredrar att spela med mamma. Kvällspromenaderna har upphört och fjällvandring är inte ens att tänka på.

Trots alla begränsningar en operation innebär så har jag bestämt mig, det är dags, men läkaren tycker att jag kan vänta ett tag till. Jag sover ju fortfarande OK. Nu efteråt inser jag att jag inte sov speciellt bra heller. Jag var heller inte speciellt rolig som person, säkert av ett antal anledningar. Jag tränade 4h istf 8h per vecka, jag sov mindre och smärtan är tärande. Det är otroligt svårt att beskriva smärtan. Men det är en ilande, strålande och molande smärta som inte går att bli av med. Den sträcker sig från höften och ljumsken genom knät ner till foten. Den gör sig mer till känna på nätterna när man ska sova. Till slut biter ingenting. Eller rättare sagt, de hjälper ändå för utan blir det odrägligt. Det upplevde jag de två sista veckorna innan operation då man inte får inta några smärtstillande annat än alvedon. Jag sover otroligt dåligt och har svårt att gå de få hundra metrarna från parkeringen på jobbet. Jag är bara en skugga av den person jag vill vara. Men för mig är det på väg att vända, men för de flesta är det först nu som man är i skick för att ställa sig i månader av kö till operation. Det är faktiskt inte värdigt en välfärdsstat som Sverige.

I närtid kommer ett inlägg om hur en operation i Belgien kan te sig och vad jag egentligen gjort.