100% av alla som stått på startrevet ute på Lilleland har också korsat mållinjen i Rålambshovparken. Jag vet att det inte är supermånga som haft modet att anmäla sig och ställa upp (närmare bestämt 36 starter på 7 år) och jag vet också att det är ett antal varje år som fått lämna återbud veckorna eller månaderna innan start. Men det är ändå otroligt imponerande att alla fixat det! 

I lördags morse packade jag, min fru och yngre junior bilen och satte av mot Skänninge där första vätskestationen är belägen. Helst hade vi tagit Väderstad först för att snabbheja och hinna bunkra på det himmelska bageriet, men det funkade inte i år. Men det kompenserades väl av uppslutningen i Skänninge. På plats var både grundarna och arrangörerna Ann-Marie och Robert men också den hängivna och fantastiska funktionären Oscar som varit med alla år. Den senare gör en satsning på att köra själv nästa år! Med var också en ny bekantskap som funktionär på hela turen, Johanna. Hennes plan vara att vara med för att lära och och känna efter inför ett eventuellt deltagande 2020! Med den hängivenhet hon utstrålade så kommer hon garanterat att fixa det. Efter ett tag dök också Christer och fjolårssegraren David upp. De skötte fotografering och en massa annat också genom hela resan. Två av deltagarna schwishade förbi utan stopp så deras support hann vi inte träffa på. Men Umara-Simon stannade och bjöd på lite skratt och ett härlig supportteam. Därefter dök också Malins team upp med idel gamla bekantskaper, Glenn, som körde för några år sedan, med fru och ytterligare support som var med då. Det roliga var att Malin supportade för Glenn. Grunden var alltså lagd för en massa skoj. Likt såpbubblor som kopplas ihop utan att gå sönder anslöt vi till Ultratri-cirkusen. 

Fältet hade blivit rejält utsträckt och junior var inte superroad av all väntas så vi bestämde oss för Trosa Havsbad och lite “dot watching” istället. I en uppslupen stämning vid målet blev vi varse att vi kunde hjälpa arrangörsteamet med lite extra nattsömn genom att hämta en uppsättning kajaker från Nynäshamn till Rangsta Brygga. Det var en ganska kort omväg då vi ändå tänkt tälta i närområdet. Jag har vid två tillfällen varit kajakförare mellan Tunanäs och Rangsta brygga, en gång utgick jag hemifrån (svintidig morgon) och en gång bodde vi på Trosa Stadshotell (många pengar). Tälta var en bra kompromiss. Vi har bra utrustning så det fungerar väldigt bra. Trots att vi hade mindre än 50m till samlingen så blev det en tidig morgon och full fart. Fru och junior ansvarade för vätskestationen och jag forsade iväg i en kajak för att möta upp Malin på andra sidan för att försöka guida henne rätt. Det var lättare sagt än gjort då det var en odräglig avdrift som gjorde turen liten längre. Malin gjorde dock en grym simning och snart var hon uppe på land för att svida om till löparutrustningen och de sista 70km.  

Vi hamnade i ett logistiskt dilemma då fältet återigen blivit rejält utsträckt och vi ville hinna med ett antal egna aktiviteter. Dessutom var väderutsikterna lite halvroande. Det fick bli “dot watching” igen! Vi raceade till Lida för en snabblunch några varv på de svåraste MTB-partierna för mig och en minigolfrunda för fru och junior (utan revansch). Det var otroligt skönt att köra några varv och reka de bökigaste partierna. Nu är jag lugnare inför Lida 24h. Vidare hem, där fru gav sig ut på en löptur och jag handlade och lagade mat. Två intensiva dagar i spåren av Ultratri slutade när Malin skar mållinjen strax efter 23. 

Det är så otroligt roligt att vara med och följa men även att dra ett litet strå till stacken i denna typ av evenemang. Det kräver mycket engagemang och kraft inte bara från de som deltar och kör utan från alla supportrar, arrangörer och 100%-funktionärer men också från oss som bara gör kortare inhopp.

Foto: Anne Mari Nedevska, Ultratri.se