Världen håller tyvärr på att återgå till någon form av normaltillstånd. Efter ganska många år av ledare som hade förstånd nog att föra vuxna samtal och använda sig av vinnande kompromisser som baserar sig på gemensamma mål, förtroende och respekt för varandra och demokrati som plattform så väller det idag fram en hel hoper av ledare med helt andra ideal. Visst tar de sig många gånger till makten på den demokratiska spelplanen, men väl där är det som att det egna egot tar överhanden. Det blir tillåtet att ljuga och använda sig av alla välkända härskartekniker och kanske tom utveckla några nya. Jag ogillar starkt Trumps sätt att argumentera och jag ogillar både Bolsonaro och Johnson och är besvärad av Erdogans syn på  demokrati. Jag är mycket oroad över över Putins oberäknelighet framförallt med tanke på närheten till oss. Det finns ytterligare makthavare som lämnar en del övrigt att önska men frågan om inte Kinas diktatoriska styre är det som stör mig allra mest. Så länge de bara håller på i sitt land kan jag beklämd känna sympati med dess invånare. Med växande irritation och frustration följer jag på avstånd det som händer i Hongkong. Det kommer inte att sluta väl. Men det som gör mig riktigt upprörd och till och med förbannad är när de försöker påverka vår regering och därmed vår demokrati genom hot som vi annars hittar i Malmös undre värld. Men frågan är om inte det som händer för några månader sedan när SVT tvingades be om ursäkt för en satiriskt inslag i ett humorprogram ändå är det som jag upplever som mest hotfullt. 

Yttrandefrihet är kanske det allra viktigaste som finns för att vi på riktigt ska kunna sägas vara fria, fria på riktigt. Det är faktiskt dags att bli mer tveksam och medveten om allt Kina håller på med. Jag tycker att Amanda Lind och Kristersson gjorde helt rätt i att delta tillsammans på prisutdelningen i veckan.