Glädjande nog är det inte så ofta jag frågan om varför jag lägger en dryg arbetsmånad varje år på att vara ideell ledare för ett gäng 11-åringar som gillar att spela innebandy. Om sanningen ska fram så tror jag att varken jag eller grabbarna tänker i termer av de stora scenerna och det kanske tom är så att vi heller inte har alla de talanger som krävs. Lite positivt kan vi väl erkänna att vi varit ganska bra på att dölja dessa hittills. Jag brukar prata med både min fru och en del av spelarnas föräldrar att de hela tiden utvecklas och att vi lär oss och blir bättre hela tiden. Jag påtalar också hur roligt det är att få låna lite tid med deras barn och att de nästan alltid sköter sig exemplariskt. Visst händer det att koncentrationen tryter någon fredag eftermiddag, men det spårar aldrig ur. Föräldrarna brukar titta på mig med en blick som säger, “det där säger du bara för att vara snäll”. 

I helgen hände dock något både överraskande och stort. Vi vann alla tre matcherna i sammandraget! Och inte bara vann. Det kämpades oss slets som aldrig förr och många av de moment som vi tidigare haft så svårt för (läs markeringar, snabba pass och skott på mål) satt helt plötsligt om inte perfekt så i alla fall på en helt ny nivå! 

Vi är tre tränande ledare och en med lite mer administrativ talang, och vi delar ett liknande sätt att hantera spelarna. På match och träning jobbar vi väldigt mycket med att förstärka saker som de gör bra. Givetvis blir det mycket direkt som inte alltid är så konstruktivt utan mer väldigt snabb återkoppling. Men vi lägger också mycket möda på att kommentera specifikt bra situationer kring något som vi pratat om tidigare eller något helt nytt som helt plötsligt uppstår. Det händer att vi samlar hela gänget och förklarar vad som händer i vissa situationer som inte gett så bra resultat. Men då pratar vi alltid också om hur vi vill att vi agerar och hänger aldrig någonsin ut en enskild spelare. Det som enskilda spelare behöver jobba på tar vi alltid lugnt och stilla vid sidan om. Vi ritar och pratar om en speciell situation som hänt i bytet innan. Men vi väljer aldrig situationer som slutat i “katastrof”. 

Det finns några händelser som verkligen sticker som gör att jag känner lite extra glädje och stolthet. In en match i ett väldigt jämnt läge lyckas en av våra spelare istället för att slå en avlastande pass till sin backkollega skjuta ett otagbart skott i eget mål. Alla peppar den “olyckliga” som kommer ut med ett stort leende på läpparna! 100% trygg att han fortfarande är en del av gänget. En annan kille åker på en rejäl propp och rasar handlöst över sargen. Utan en min kliver han upp, skakar på sig och gör sig redo för frislaget. Inga skrik, inga gap inga hårda ord till domaren. Vi ledare noterade att domaren först räckte upp handen för utvisning men sedan ångrade sig. Det visade sig att han var osäker på om man dömde utvisning i den serien. Den tredje spektakulära händelsen var när den yngsta spelaren frivilligt ville stå i målet i sista matchen. Han är står av och till trots att han är skotträdd! Men denna gång skojade han när han bytte om och drog på sig dubbla målvaktsbyxor, tredubbla tröjor och dubbla handskar. Han såg ut som en Michelingubbe men var bättre och gladare än någonsin. Alla kamraterna gratulerade till en magisk match med bara ett insläppt mål. Förmodligen var det mot reglerna, men är det det som krävs för att jobba bort skotträdsla så må det vara hänt. 

Sedan måste jag vara lite pappastolt också. Junior kliver alltid in och tar den plats som blir över, oftast innebärande målis i första matchen. Efter att ha visat vägen är det alltid andra som kliver efter. 

Så trots att jag egentligen har precis hur mycket jobb som skulle behövas göras och en trädgård som inte är helt och hållet höstfixad så är det bara avkopplande med en  söndag av innebandysammandrag och sedan elitseriematch. Även om jag kanske aldrig får se någon av “mina” grabbar på elitplanen så är det värt all möda för jag får igen något nästa hela tiden! 

Killarna har talangen att skratta, ta hand om varandra och vilja lära sig. De kommer att nå långt, även om det inte sker på innebandyplanen!