Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta över hur det kan bli för mycket av i grunden positiva förändringar. Den här historien började för ganska många år sedan när jag tog över en utvecklingsavdelning som gjort sig känd för att förvisso vara väldigt kreativa men också inte så noggranna i sina leveranser. Det resulterade i att vi fick tillbaka massor av underlag som egentligen bara borde ha ramlat vidare i processen. Under sedvanligt förändringsmotstånd jobbade vi med att införa granskningar som en naturlig del av det vardagliga arbetet. Lite omorganiseringar kom emellan så jag fick få aldrig se alla effekter av insatsen. Inte förrän för ett några månader sedan när jag återvände i en helt annan roll och hamnade i en situation där jag var beroende av en extremt snabb process efter underlagens fastställande. Döm om min förvåning när det visade sig att den tidigare så infekterade process som kunde ta veckor i anspråk helt plötsligt ramlade igenom på en halvdag och det sista rullade igenom på mindre än en timme. Jag var omåttligt imponerad och faktiskt en smula stolt. 

Men säg den glädje som varar för evigt. Det visade sig att vi nästan blivit rädda för att göra fel. Så istället för att lägga en massa tid på att bolla underlag fram och tillbaka för rättningar så stora rigorösa granskningar inte bara en gång utan ibland både två och tre gånger. Visst blir kvalitén fantastisk och kanske till och med för bra. Det har lett till att jag jobbar hårt med uttrycket eller inställningen “går det att förstå eller går det att missförstå” inför granskningarna. Nu pratar vi om specar och inte underlag. Det innebär att om en skrivning går att förstå så räcker kvalitén. Om man istället går in med inställningen att till varje pris försöka missförstå formuleringar och lämna anmärkningar för att pss få fram ett 100%-igt  dokument så tar det inte bara lång tid, det tar dessutom bort mycket av tillfredsställelsen att få presentera en artefakt. 

Det är spännande med förändring!