Kan det verkligen ge något? Är inte det bara frustrerande, missbruk av tid och en enda stor risk för meningslösa konflikter? Om tankarna fastnar där så är det nog dags att fundera över din långsiktiga målbild och kanske också din syn på din “bättre hälft”. Observera nu att även om jag skrivit frugan i rubriken så förekommer funderingarna naturligtvis även åt andra hållet (och jag borde kanske ha skrivit respektive eller partner eller något annat anonymt) men det är inte lika vanligt. Eller rättare sagt funderingarna är ofta av en helt annan karaktär. Hur kommer det sig att det alltid blir en tävling? En tävling där jag dessutom alltid förlorar även när vi tävlar tillsammans i ett lag, eller åtminstone är orsaken till att vi förlorar. Varför känner jag mig alltid så dålig? Varför blir det inte så kul?

Efter många år av både tränande och tävlande tillsammans i ett antal olika sporter och sammanhang kan jag inte säga att jag har någon patentlösning men några tips kan jag dela med mig av. Det finns några saker som man bör ha klart för sig från början. Att tävla i ett lag kommer att kunna leda till meningsskiljaktigheter, lös dessa på ett vuxet och jämbördigt sätt. Det innebär att båda parter kommer till tals och inte att den för tillfället starkaste bara bestämmer. Det finns lägen när det är den enda strategin, men då pratar vi så långa lopp att livet och hälsan står på spel. Då har man tränat på den typen av situationer och är sampratade innan. Jag pratar inte om hur man ska spela sig ur ett skitläge i samband med foursome golf (man spelar vartannat slag). Jag har “bjudit” min fru på så många lägen som hon inte kunnat drömma om, oavsett om det varit en rosaskimrande eller marvariant. Inte en gång har hon klagat, men inte en gång har jag varit irriterad när hon inte “förvaltat” läget. Däremot är det många gånger som jag blivit besviken på mig själv och skämts. Behöver jag berätta att hon är en gudabenådad puttare och vårt motto var “chip enputt”. Vi hjälpte varann hela vägen.

Just det tillbaka till förutsättningarna! Om man tittar på världsrekord och genomsnitt så har män ungefär 15% bättre rekord och fysiska förutsättningar. Men det säger absolut ingenting om skillnaden mellan två individer och framförallt exakt noll om de mentala egenskaperna.

Ytterligare en förutsättning som jag tycker kanske är den viktigaste. Kom ihåg varför ni gör det tillsammans och tänk att era band är så starka att ni tillsammans kan övervinna allt. Att träna på att älska varandra under idrottsliga sammanhang kommer att göra er starkare när det brinner till i livet. Har ni upplevt tuffa stunder i verkligheten så använd det.

Så vad gör vi konkret? Jag är nästan alltid en starkare löpare än min fru och det naturliga vore att jag alltid drog. Vi har dock märkt att ute i skogen på stigar är det nästan uteslutande så att det är bättre att min fru springer först. Det får fördelen att hon har friare sikt och därmed har lättare att sätta fötterna. Hon kan också 100% bestämma tempot. Jag riskerar inte att ta några för snabba steg så att hon tappar kontakten. I samband med att vi springer om så blir hon som får bästa chansen och jag som ibland får jaga ikapp. Pss när vi blir omsprungna så har jag koll bakåt och berättar när något är på gång. En annan fördel är att hon enkelt kan bestämma när det är dags att gå och springa. I samband med swimrun har vi utnyttjad gummisnodden och jag har dragit på mer lättsprungna sträckor. I vattnet är vi jämngoda, ibland drar jag mer för att hon ska få vila pulsen lite men oftast är det jämt. Det är bra för självförtroendet. Generellt pratar vi mycket om att stärka varandra och hjälpa varandra att ta sig ur svackor.

På träning finns det en del trix som vi tar till. Dels planerar vi in så att ett lite lättare pass sammanfaller med lite tuffare för henne. I vissa långpass är det dessutom så att tempot faktiskt inte spelar så stor roll. Det har hänt att jag helt enkelt fortsatt ytterligare ett varv eller redan kört ett varv (det är egentligen både roligare och bättre). En annan favorit om man känner rundorna väl är att den bättre tar en extrasväng och den andre passar på att ta det lite lugnare. Det blir som en jakt där den bättre får springa som en galning för att komma ikapp (och gissa om den andre tar det lugnt:)). Men det är också enda gången som den bättre verkligen kan tävla! Annars är det bara positiv pepp som gäller.

Det sista tipset handlar om att ömsesidigt vara med och supporta. Det är både roligt och väldigt lärorikt att “bara” vara med ibland och vara världens bästa supporter!

Jaa, det är svinkul att träna och tävla med sin fru! Jaa, det är i det långa loppet superbra träning. 

Jag tycker om den värme som Anna och Emil bjuder på! För mig är dom ren och skär inspiration.

Jag hade kunnat sluta med den skimrande bilden av Anna och Emil men jag tar istället fram inspirationen till inlägget som kommer från en riktig hårding, MarathonMia. Jag vet inte om hennes bakgrund längre är känd eller preskriberad, men med, bland väldigt mycket annat, 3 st GAX Trans Scania (246km) under bältet så behöver hon inte längre dra fram den. Men det är minst lika imponerande som de som lyckas sanera sin ekonomi och bli oberoende och fria. Mia tipsade i ett inlägg förra veckan om gamla skeva bilder på vad kvinnor kan och inte kan, se Cykelansiktet. Tänk sedan på hur det ser ut just nu…