Hur kul jag än tyckte det var att i princip varje dag konkretisera lite tankar genom att plita ner dom på bloggen så hände det något som helt enkelt gjorde så att tiden tog slut, eller för att uttrycka det mer rättvist, jag valde att prioritera annat. Givetvis tar inte timmarna nödvändigtvis slut precis varje dag, men har minutrarna funnits så har helt enkelt motståndet och prestationsångesten varit lite för stor. 

Det som hände var två saker. Dels så anmälde jag mig till Sverigetempot. Alla som tagit en sådan utmaning på allvar vet det innebär. Många timmars träning och många timmars förberedelser. Jag har ambitionen att skriva lite om vad jag gör och hur det går. 

Det andra som hände var att jag något förvånande var att jag fick frågan att ta över ett stort projekt. Jag inser att stort är relativt, men för mig var det en bra bit över tidigare erfarenhet både vad gäller pengar, utsträckning i tid samt internationella samarbeten och de allra flesta i min närhet tycker att det är en underdrift med stort. Projektet har inte bara gått som på räls och med det fått ett något naggat förtroende och självförtroende. För att vända på något sådant krävs det vid sidan av en gedigen verktygslåda också 100%-igt engagemang. Jag har en väldigt bra relation med min uppdragsgivare och vi är överens om att mitt civila liv inte får riskeras. Jag tänker alltså inte försaka varesig min familj eller min träning. Så även om det kanske inte precis är 40h-veckor så är det heller inte några 60h-veckor. Eller rättare sagt, det beror på hur man ser på saken och därmed räknar. Att anta en magnifik utmaning innebär att man uppslukas och all tid går åt att veva runt alternativa lösningar på problem. 

Innebär då det här ett bakslag i mina tankar på frihet? Nej, inte alls skulle jag vilja säga. Det jag gör, gör jag av egen fri vilja. Jag har fått förmånen att få en utmaning med en massa förtroende och frihet att själv välja väg. Jag har också förmånen att ha väldigt bra medarbetare. Tiden börjar bli mogen för en del reflektion och nedtecknande av tankar. Jag återkommer! 

Nu är det inte bara positiva nyheter som gör att jag återupptagit tangentbordsknackandet just denna helg. Ett trist och ganska bråkigt armbrott på lilla junior och en bristning i vaden på mig gör att vi tillbringar en del tid i soffan. Det är faktiskt skittråkigt! Dagens utmaning får bli att få ner lite frön i krukorna!