Ja, så skulle jag kunna sammanfatta min lördag och det är säkert ungefär så mycket som intresserar en del av er. För de fåtalet som ändå blir lite nyfikna så kommer här lite tankar från Team Rynkeby God Morgon Linköpings arrangemang av Spin of Hope. Lite perifert har vetat om att Team Rynkeby med sina gula Bianchi-cyklar kombinerat en personlig utmaning (att cykla till Paris för att se avslutningen på Tour de France) med att samla in pengar till arbete mot cancer (totalt har de samlat in nästan en halv miljard genom åren, och 35 miljoner 2018 i Sverige). I år ska en kompis till mig cykla och då blir det lite mer konkret. Det är första året som Team Rynkeby i Linköping håller i ett Spin of Hope-event. Tillsammans med Campushallen genomförde de ett kanonarrangemang. Trevlig och familjär stämning! Det fanns det som behövdes för att “överleva” en hel dag. Basfödan för dagen blev bars och sportdryck samt några äggmackor. Mot slutet kompletterade jag med lite medhavda Berocca med koffein. Det var proffsiga instruktörer, men självklart upplever man toppar och dalar. Det är nog mest beroende egen form, musiksmak och naturligt tempo. Avslutningen med Vättern Runt på 2h var magnifik och dagens höjdpunkt.

Så hur gick det för mig? Jag har faktiskt svårt att sätta ord på upplevelsen. Det var ju en typ av comeback som ultrauthållighetsutövare. Det är ett drygt halvår sedan höftledsservicen och dessförinnan var i princip ett halvår befriat från riktiga utmaningar och innan det var det ett par år av mer eller mindre rutinutmaningar. Nu fanns det här härliga pirret av osäkerhet kring om det skulle fungera. Den sedvanliga sjukdomskänslan hade fladdrat förbi. Jag brukar sova skapligt innan och vaknade utvilad vid 5.30. I med en stabil frukost och iväg. Ska man hålla på många timmar så är det viktigt att få till en schysst sittställning på cykeln och det underlättar dessutom om man inte sitter mitt i gröten. Det senare hade arrangören räknat ut så det var bara på på med mina pedaler och ställa in allt och tippa sadeln lite grann. Sedan var det bara att åka.

Första tredjedelen brukar jag se som en enda lång väntan på att man ska bli trött. Det är faktiskt en ganska frustrerande period. Kroppen och knoppen känns pigg och det handlar mest om att hålla igen. På något vis var det som att det fanns ett uppdämt behov av att bli trött så redan 2:a och 3:e passet blev lite för hårt. Höften fungerar perfekt utan känningar, men knän och lår tar lite stryk. Jag inser att det kommer att bli en lång dag. På pass 5 kommer min familj och ett kompisgäng och belamrar halva salen. Det är en skön energiboost och det passet blir också lite onödigt tufft. Men jag fortsätter min plan med att sköta energiintag i varje paus (som är mellan 5 och 10 minuter) och byter t-shirt och går på toa varannan. Det går åt 1,5l vätska på 2h. Andra tredjedelen brukar präglas av det börjar kännas. Det riktiga stinget i benen avtar, man kan få jobba lite med att hålla trycket uppe. Men det kräver inte så mycket viljeinsats och kreativitet. Tyvärr infinner sig känslan av sista tredjedelen ungefär vid halvtid. Det är då man får jobba med att hitta vägar runt det som gör mest ont för tillfället. Det kräver mer koncentration och det bubblan blir snävare. Man tål inte de riktigt tuffa intervallerna. Pannben och hörntänder får göra mer av jobbet. Men det är också här jag vaknar till liv! Det är ju det här jag saknat under ganska lång tid. Det händer så mycket som det bara handlar om att ta sig igenom. När magen kurkar ur för att det helt plötsligt dyker upp en ny sportdryck så är det bara att jobba med vatten ett tag vilket leder till att energin blir låg, i med koffein, håll tummarna, vitt bröd funkar, osså vips är jag på banan igen. Eller så börjar det brinna under fotsulan. Hur kan jag avlasta utan att kliva av? Stå upp, låg kadens, lyft ordentligt. Jodå det funkar. Patentlösning de sista tre timmarna. Så fortsätter det.

Så som när molnen skingras och solen spricker fram så har 12h gått och kroppen är förvisso sliten men inte trasig. Som en såpbubbla i vinden bryts den familjära magin, men jag vet att den återkommer vi det annat tillfälle, det är precis en sådan dag som är ultrauthållighetsutövare lever för.

Dagen efter är just precis en dagen efter. Huvudet går lite på halvfart, fötter och händer är både lite känsliga med också lite domnade, lår och vader skulle må bra av lite massage men det blir mest vila. Vila med ett nöjt leende på läpparna!