Det är i särklass den vanligaste frågan jag får efter den om jag är helt återställd efter höftledsbytet. Trots att jag fortfarande följer min rehabplan vet mina vänner och bekanta mycket väl hur jag fungerar. Dom vet att jag klurar och söker efter en utmaning, dom vet hur det kliar, dom vet att jag helt plötsligt har bestämt mig.

I detta inlägg pratade jag lite om att sätta mål och ta konsekvenserna, dvs att bestämma sig på riktigt. Det jag inte reflekterade över då var att det finns en baksida med att bestämma sig på riktigt. Helt plötsligt blir man lite mer som en beroendeperson. Det finns alltid en anledning eller möjlighet till träning. Och det är inte alltid som det riktigt passar in i resten av familjens planering. Eller rättare sagt, det som passar mig perfekt passar bara med skohorn för någon annan. Det kan också innebära lite fler timmar och eventuellt en uppgradering av utrustning. Ett träningsläger är ju heller aldrig fel. Det får liksom konsekvenser…

Som jag beskrev i diktinlägget så är det ju något som ligger och tar emot, något som både skyddar och smärtar lite. Jag har grunnat vidare lite och jag tror inte att det har att göra med konsekvenserna jag beskrev som jag är orolig för. De vet jag att vi kan hantera. Min fru är mitt uppe i sin bubbla just nu och det fungerar bra. Det jag istället funnit i mitt funderande är snarare en annan konsekvens. Man byter fokus från att aktivt lyssna på svaghet/ont/konstigheter till att undertrycka. Då löpningen fortfarande är långt ifrån den känsla och nivå jag vill vara på så är jag helt enkelt orolig för att ett mål skulle få mig att bara köra och helt enkelt blockera smärtan. Det vet jag att jag är rätt så bra på. Så skyddet för knoppen handlar om att undvika löpning och då går allt som har med triathlon och swimrun att göra också bort. Då finns det egentligen bara simning och cykel kvar. Lite krasst så är jag för dålig simmare. Visst har jag kört en del roliga simningar med Forsbackarännet som det längsta och mest äventyrliga och jag skulle gärna köra Vidöstersimmet, men det känns bara inte rätt.  

Med lite surfande kring MTB-lopp så ramlade det ganska fort på plats. Det är dags att lägga in ett par veckors testträning för att komma till ett beslut. Lida Loop 24 känns som ett lite lagom event att sikta på. Vi får se om vädret medger ett första mera rejält test på söndag. Jag tänker mig i sådan fall ett pass inspirerat från löpningen, dvs ultraintervaller. Något avkortat men det går ut på att köra ungefär en timme med start var tredje timme från 6-21, dvs 6 intervaller á 18km.

När vi ändå är inne lite grann på cykel så presenterade MIPS idag sin rapport. Det var en väldigt bra rapport men som VD påtalar så är jämförelsetalen från 2018 ganska dåliga. Men hur eller hur så är det bra:

“Mips redovisar ett resultat efter skatt på 9,7 miljoner kronor för det första kvartalet 2019 (1,7). Resultatet per aktie uppgick till 0:38 kronor (0:07).

Rörelseresultatet blev 11,8 miljoner kronor (1,8) och rörelsemarginalen var 26,3 procent (7,6).

Nettoomsättningen uppgick till 44,9 miljoner kronor (23,6), motsvarande en valutajusterad ökning om 71 procent.”En annan svensk “hjälm”-tillverkare presenterar i mitten av nästa vecka sin delårsrapport. Det är Hövding som erbjuder en helt annan lösning på ett av hjälmproblematiken, dvs bevara frisyren. Dom marknadsför sig med orden “Airbag for urban cyclists”. Det är som en krage som vid en olycka likt en airbag blixtsnabbt blåser upp sig som en huva (eller airbag). Jag har inte provat produkten och vet inte vad jag ska tycka, men jag vet att den börjar få fäste i storstäderna och kan de lyckas med en lansering i flera europeiska storstäder så finns det stora möjligheter till en kursresa uppåt. Jag äger inget, och jag har inte ens Hövding på min bevakningslista. Det kanske är dags att åtminstone titta på rapporten.