I sensomras satt jag och blippande lite förstrött på min mobiltelefon i väntan på att få komma in på en operationsförberedande röntgen. Om det inte vore för att jag satt i Gent i Belgien så hade det inte varit så märkligt att någon på svenska frågar om jag är svensk. Personen hade sett mitt körkort och lät lite pratsugen. Vi pratade lite om vad vi gjorde där och hur länge eller i våra fall faktiskt hur kort tid vi hade väntat på att få en tid. Han var skådis och hade fått ett erbjudande med extremt kort varsel och jag behövde stöka av lite på jobbet men hade fått en tid på tre veckor. Läkaren i Belgien gjorde bedömningen att jag var så illa däran att det inte var läge att vänta längre. Vi pratade vidare och när han återigen pratade om skådespeleriet så frågade jag lite oförsiktigt om han verkligen jobbade som skådespelare? Jo det gjorde han! Jag bad om ursäkt och konstaterade att jag inte tittar speciellt mycket på vare sig tv, film eller teater så det kanske är så att jag borde känna igen honom? Jo, svarade han vänligt men la också till att jag förmodligen var den enda svensk som inte kände igen honom. Jag skakar hand med Stefan Sauk! Jag skrattar fortfarande åt episoden. Vi hade några fantastiska dagar på hotellet efter operationen, med mycket skratt åt hur starka vi var men också hur fort det gick framåt.

Jag kommer att återkomma till hur jag upplevde artros innan operation och vad man kan göra, och jag kommer att beskriva mer om hur jag är irriterad över att en del av mitt frihetskapital ligger låst hos en illvillig försäkringskassa. Jag har flera gånger reda beskrivit hur väl mycket fungerar och att jag är otroligt nöjd över hur väl operationen fungerat. Men just nu vill jag bara tipsa om Stefan Sauks syn på hela det absurda situationen som jag och många många andra sitter i. Stefan och jag är lyckligt lottade och kan ligga ute med pengarna. Men vi är inte så lyckligt lottade att vi därmed inte behöver pengarna.

Stefan Sauk ryter i ungefär 16 minuter!