Premiär Parkrun Vallaskogen
Med en dags “vila” fick jag något överraskande med mig junior till premiären på Parkrun Vallaskogen (och facebook) som jag skrev om den 19:e april 2019 (då jag meckar bloggen finns det ingen länk utan ni får istället söka efter tidigare inlägg i den plattform som ni är på).
Vi visste inte hur det fungerade på plats så vi var ute i god tid, alldeles för god tid. Vi var där vid 9 och starten är 9:30. Man kan komma precis till starten. Det funkar nämligen så att man får en tagg precis efter målgång och sedan tar man i lugn och ro och pustar ut och letar fram sin streckkod och först därefter går man till en glad och trevlig funktionär och scannar de båda och vips är man inne i resultatrullarna. Snabbt enkelt och smidigt.
Nåväl, efter en trevlig halvtimme med lite snack med arrangörer, funktionärer och andra deltagare så är det dags för start. Vi ställer oss väldigt långt bak i det 60 personer starka premiärstartfältet. Planen är liksom på Blodpomloppet att inleda lugnt för att sedan kunna öka. Efter några få gåsteg börjar vi springa och efter 50m har vi fritt. Vi tassar om några stycken. Junior hittar ett väldigt bra tempo. Jag imponerad över att den mognaden redan infunnit sig. Under det inledande varvet på lite drygt en kilometer springer vi om ytterligare några. Tyvärr har jag glömt klockan så jag har inget annat än känslan att gå på, men det är säkert en liten bit under 6-tempo. Andra varvet har lite fler och jobbigare motlut. I ett av dom springer vi om ytterligare några och springer själva de sista dryga 3 kilometrarna. Junior driver upp tempot och jag får jobba för att hänga med. Han är så grymt lätt nedför vilket gör att jag får jobba hårt uppför för att komma ikapp. På väg mot 3km-skylten (imaginära för det finns inga verkliga) känner jag att jag inte längre är bekväm med den senaste fartökningen. Men det gör tydligen inte junior heller för det blir en kortare gång med vatten. Sedan blir det ytterligare ett kortare promenadavbrott innan vi kämpar de sista 1,5 kilometrarna till målet. Idag är det inte spurtläge, dels är vi rejält slitna och trötta men sedan finns det inga andra att kämpa mot/med. Vi tar oss i mål och sköter stämplingen och är oerhört nöjda med loppet. Både vår prestation och att banan är så vacker. Då vi inte har någon klocka så frågar vi när vi pustat ut hur lång tid som förflutit. Vi inser att vi klarat halvtimmen med marginal och kanske tom varit i närheten av torsdagens tid på blodomloppet.
Nöjda tackar vi för oss och önskar övriga en trevlig fika och drar vidare mot handling och köksgöra. Efter lunch är redan resultaten uppe och vi firar ett nytt pers, junior helt och hållet och jag efter operation. Vi slog torsdagstiden med 1m10s. Imponerande!
Så vad säger vi om arrangemanget? Det passar mig perfekt. Trevlig atmosfär, fin bana, billigt (gratis) och mycket enkelt att anmäla sig samt relativt få deltagare och det faktum att det inte tar en massa tid runt omkring är en stor bonus. Jag upplever det som proffsigt och väl trimmat trots att det är första gången. Det var iofs ett gäng från Örebro som var med och stöttade. Hela konceptet är coolt och vi kommer säkert tillbaka och springer fler gånger på fler platser. Varma rekommendationer!