Då var det dags för comeback på tävlingsarenan! Blodomloppets 5km står på upplevelselistan. Jag kan ärligt talat inte påstå att jag längtat ihjäl mig efter att tävla. Jag vet inte om det är för att jag känner att jag inte är fysiskt redo eller för att jag inte hittat rätt i eventdjungeln, förmodligen en kombo! Och om vi ska fortsätta på sanningstemat så hade jag inte anmält mig till Blodomloppet om det inte vore för att fru och junior sedan länge anmält sig och det öppnade sig en sen möjlighet för mig att springa för företaget. Men sedan är det också så att Blodomloppet är ett himla trevligt arrangemang för en god sak.

Nu ska jag med blossande kinder erkänna att jag inte är blodgivare. Dessvärre har jag heller inga hållbara skäl. Det har bara aldrig blivit av, eller rättare sagt en gång när jag var student cyklade jag till sjukhuset enkom för att lämna blod, endast för att mötas av en sur tant som förkunnande att “det måste jag väl förstå att så kan man ju inte göra!”. Det var tester och karantänstider och saker som jag inte ville förstå. Kanske sitter det kvar en lite osäkerhetstagg.

Tillbaka till själv loppet! Den korta historien är att loppet startade åren före (1993) friidrotts-VM 1995 i Göteborg.  Det var två driftiga kvinnor vid namn Lonja Ek och Anneli Matejka. De formade konceptet kring en idé: ”Framtidens blodgivare borde finnas bland motionslöparna”. Sagt och gjort, de kontaktade Harry och P-O som varit med och arrangerat Göteborgsvarvet. Tillsammans med Örgryte IS och IFK Lidingö arrangerades de första loppen och snart följde ett antal orter efter och idag är det 17st.

Blodomloppet drivs som en ideell förening med samarbete med lokal föreningar och blodcentraler. Alla inkomster går tillbaks till föreningens medlemmar och för att utveckla just Blodomloppet.

Som idrottsupplevelse tycker jag om Blodomloppet. Det är en skön mix av promenerande hjältar till de som tävlar på riktigt. Det är en salig röra av företag som gör det till ett event och har en massa skoj. Inte ens när det är dåligt väder blir det så mycket sura miner. Man sätter sig och pratar lite om loppet och tuggar i sig lite från picnic-påsen (jag hoppas åtminstone att den finns kvar). Man blir förvisso indelad i startgrupper men det är inte så blodigt (?) om man hamnar eller väljer en annan. Ett perfekt tillfälle att premiärtävla på!