YOLO, FOMO, JOMO, FIRE…

YOLO, FOMO, JOMO, FIRE…

När jag var yngre kom “Carpe Diem” eller “Fånga dagen” som någon form av livsmotto. Jag förstår bakgrunden till orden och dess andemening och jag håller helt med. Men det är ändå något som gnager lite i mig. Jag får känslan av att det är viktigare att kunna söka aktiviteter och händelser som man kan stämpla (hashtagga) som “Carpe Diem” och framförallt kunna meddela resten av världen att man gjort det att bara hänga med och just fånga tillfället. Det är som att man inte har självförtroende att göra sin egen bedömning och lita på sin egen känsla. Sedan är det naturligtvis en fin balansgång att gå mellan när det upplevs som överpretentiöst att ha kuddar och tavlor med tänkvärda uttryck och när det är ett affirmativt sätt att påminna sig om vad man mår bra av. Jag väljer att alltid se det som det senare även om jag inte använder mig av det själv.

YOLO, eller You Only Live Once, känns ungefär som Carpe Diem men med lite mer pushig ton.

FOMO är har en lite mer allvarlig underton och kanske också lite dömande. Det står för Fear Of Missing Out. Det handlar i grunden om vårt behov att tillhöra. Missar vi en händelse så kanske vi hamnar utanför. Vi kanske inte kan vara med i fikasnacket. När man börjar prata om digital detox avinstallerar en massa appar med sociala medier har man kanske ställt självdiagnosen FOMO. Jag har aldrig hört någon som vill identifiera sig med FOMO men det är många som lite till mans känner att man är där. I grunden är det mänskligt och positivt att vilja vara med och bry sig. Kom bara ihåg den närmaste omgivningen, det är där verkligheten finns.

JOMO, Joy Of Missing Out har myntats som någon form av motreaktion till FOMO. Återigen så förstår jag bakgrunden men det blir lite jobbigt när det blir ett fördömande av en social omtänksamhet och snarare nästan som en hyllning av ett eremitliv. Det kan inte vara sunt att gå igång på att missa saker. Att ha ett inre lugn inför att man inte kan vara på med på allt och lita på att det jag gör räcker för mig är något helt annat.

Vad har då detta med FIRE att göra? Ingenting, mer än att jag inte kommer att identifiera mig som en FIRE-person, men jag kommer att fortsätta hitta inspiration i den rörelsen.    

Kommentarer är stängda.