I en stund av inspiration testade vi (jag och junior) ett för oss nytt frököpande. Vi har alltid lite för sent kommit på att det skulle vara roligt med lite sådd av tomater och kanske något annat. Det har utan undantag lett till att vi tagit bilen till närmaste blomsterträdgård, bygghandel eller stormarknad och tanklöst köpt på oss några påsar. Under några år har jag med stora öron lyssnat och imponerats av ett par jobbarkompisar som handlar det ena mer…
Naturligtvis lite beroende på vart i landet man bor så kommer inte detta som någon större överraskning. Den brukar så där lömskt smyga sig på. Från någon köldknäpp sent i augusti över någon härlig Britt-sommar så den helt plötsligt där utan att jag noterat det. Jag minns alltid somrar som varma och fyllda med sol och blåa himlar, vinterdagar är gnistrande vita också fyllda med sol och blåa himlar och våren som klär om världen från brunt till grönt bjuder…
Det ska sägas direkt att jag inte är någon trädgårdsmästare, inte ens på hobbynivå. Men jag har alltid tyckt det varit roligt och rogivande. Tyvärr har jag ganska ofta låtit något annat komma i vägen och helt plötsligt är det för mycket ogräs för att det ska vara roligt. I år har jag anammat tandborstmetoden på mina odlingar och jag är omåttligt stolt över hur bra det ser ut! Mina på köksgolvet förgrodda potatisar växer så det knakar. Lite halvhjärtat…
Jag vet inte varför, än. Men jag har ett lite svårt förhållande till ordet arbetet just nu. Jag brottas med att arbete och frihet har blivit någon form av motsatsförhållande. Egentligen tycker jag om arbete, något som utförs, något som ger en förändring, något som i slutändan ger tillfredsställelse. Speciellt tycker jag om arbete som ger ett resultat som jag innan inte kan vara riktigt säker på. Självklart är det roligast med positivt resultat och kan det dessutom överträffa förväntningarna…