Skam

Skam

Jag vet inte om det är serien Skam som gjort begreppet så himla populärt men oavsett vilket så är jag övertygad om att det inte är ett bra grepp att ta till för att mer varaktigt förändra människors beteenden. Redan i februari 2018 lanserades flygskam som ett nyord i svenskan och sedan dess blir det vanligare och vanligare. Det är iofs bra att medvetenheten ökar kring miljö och vilken effekt flyget har. Men att därifrån skuldbelägga något som också bär med sig en massa positiva effekter blir bara märkligt och i slutändan kontraproduktivt. 

Sedan en tid finns också köttskam som begrepp. Jag försöker hitta alternativ till olika former av kött men jag gör det inte av skam utan för att jag vill må bättre, spara lite pengar, värna om en god djurhållning samt eventuellt nå några positiva miljöeffekter. Men att skuldbelägga ett köttätande gör bara att jag reagerar som en provokativ tonåring och riskerar att på pin kiv sluta med försöken, och det är knappast vad vi vill åt.

Det fortsätter med betongskam och bilskam och säkert en massa andra också, men priset tas nog ändå av flerbarnskam. Jag blir så irriterad att jag väljer att undvika vidare kommentarer. 

Tydligen var skam på tapeten även i Almedalsveckan, men inte på det sättet jag skulle önska, dvs är det verkligen rätt väg att gå att belägga mänskligheten med skam för att uppnå en uppsättning (i många fall vällovliga mål). Nejdå, man utgår från att det är ett positivt angreppssätt och sedan maler man på och trycker ned folk. Man ska leva med ett ständigt dåligt samvete. Sedan blir politikerna förvånade över allt hat som svämmar över vårt samhälle. Skam- och skuldbeläggande är en välkänd härskarteknik som jag, inte varje dag, men ganska ofta får tillfälle att korrigera. Jag har inlägget med det kryptiska namnet “Utan inte och sluta med” pekat på Daniel Pinks förträffliga snabba summering av modern motivation.

Titta på den så inser ni att det finns mycket roligare och effektivare metoder, och vi har det i oss allihopa!

Kommentarer är stängda.