Skadekonventionen

Skadekonventionen

Skador (eller sjukdomar) är en del av varje idrottares normala liv. De är aldrig roliga och inträffar alltid med dålig timing. Av egen och andra närståendes erfarenhet inser jag hur svårt och frustrerande det är att hitta en bra väg ur skadeproblematiken. Det finns typiskt två dåliga sätt att göra det på. Det ena är att använda skadan som en förevändning eller ursäkt till varför man avslutat pågående satsning. Man vilar sig helt enkelt i form. Det här är ett vanligt tecken på att man någon gång i ungdomen varit relativt framstående och kanske tom har personbästa eller meriter som imponerar. Kanske är det så att man fortfarande identifierar sig med ungdomsresultaten och i grunden snarare skulle behöva ta hand om självkänsla och prestationsångest. Skadekonventionen kommer inte att hjälpa denna grupp.

Den andra gruppen är, tyvärr, den vanligaste bland de som satsar hårt eller ännu vanligare bland oss som uppnått en respektfull ålder. Vi, i denna grupp, har ofta ett eller flera för oss högt uppsatta mål senare under säsongen. Vi är beroende av endorfinerna. Vi har ett genuint intresse (läs, nästan fanatiskt) för den eller de sporter vi utför. Vi är vana att hela tiden sätta ny mål och flytta gränser. 

En del av de positiva egenskaper vi har blir också våra största fiender i samband med skador. Det gäller både innan diagnos och under rehabperioder. Vi är många som börjat med en liten känning som med tiden blivit värre och värre och till slut gjort att det helt enkelt inte går att fortsätta. Jag är säkert inte ensam om att ha fått en uppsättning övningar och en uppmaning om lätt träning och tolkat det som att det bara är att köra, tungt hårt och länge. Det garanterat mer än en träningskompis som skakat på huvudet och frågat om det inte är dags att besöka en läkare eller åtminstone vila. Jag vågar påstå att alla vid upprepade tillfällen dragit igång för tidigt, för det känns ju bra nu!

Jag tror att jag vid det här laget kan bocka av de allra flesta punkterna av självbedrägeri som fått till följd att skadan förmodligen förvärrats eller att det i alla fall tagit längre tid att åtgärda. 

Med åren och en del väldigt positiva rehabiliteringar har i viss mån bytt approach. Den enklaste har faktiskt varit att göra precis det som sjukgymnasten säger, inte mindre men ffa heller inte mer. Men mer och mer har jag insett att det gäller att jobba med att bortse från de mål som man normalt har för ögonen och för att göra det har jag sneglat lite på Barnkonventionen och snott den vanligaste av 54 punkter och formulerat den med en lite mindre allvarligt perspektiv. 

“Vid alla beslut som rör skador ska i första hand beaktas vad som bedöms vara skadans bästa.”

Vid det här laget skulle jag kunna ge en massa konkreta tips, men de kommer inte att hjälpa! Relatera bara till skadekonventionen, är detta beslut verkligen till gagn för min skada?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *