RR Big Shadow Backyard Ultra

RR Big Shadow Backyard Ultra

Den korta versionen är att jag klarade mitt mål att kliva av efter max 4 varv och att fru led av sviterna från Östgöta Trail i Kisa två veckor tidigare och nådde precis ultradistans. Klart godkända och bra insatser av båda två. 

Det är lite svårt att köra en race report för ett Backyard Ultra utan att beskriva lite om vad det är och lite om historien bakom. Det är egentligen ett fullständigt vansinnig och nästan diaboliskt och barbariskt upplägg som slutar med en segrare och alla andra markeras med ett enkelt, plågsamt och nästan nesligt DNF (Did Not Finish). Ett annat begrepp är “Last man standing”. Det är precis vad det handlar om. När alla andra av någon anledningen gett upp och endast en person kan tänka sig att fortsätta så är loppet slut. De rättstrogna gör inte ens skillnad på män och kvinnor utan alla tävlar i en klass. Det kan man ju ha åsikter om. Det fiffiga är dock att väldigt många kan stå på startlinjen och ändå delta. I Big Shadow fick alla som klarade ett varv medalj. Med tanke på att varvet är ca 6,7 km så behövs inga övernaturliga krafter. Men vill man vinna eller slå världsrekord som behöver man nästan vara övernaturlig. Det är faktiskt en svensk, Johan Steene, som innehar världsrekordet med 68varv. Satt på orginalloppet (BIG Backyard Ultra, läs mer i artikeln) i 2018-års version. 

Fru och jag tog bilen ut till starten på Djurgården. Bilen rekommenderar jag inte (jag avråder tom) om man ska vara med och tävla på riktigt, men jag hade ju lagt en mängd energi på att bestämma mig för max 4varv så då kändes det bäst att slippa kollektivtrafik och släpa på en massa prylar. För prylar blir det. Jag vet inte vad jag hade föreställt mig, men jag har ju kört en del 6h och då har ju deltagarna kanske med sig en liten låda med lite eget käk och möjligen lite extrakläder. Men här var det som en lite by växte i tävlingsområdet. Nästa alla hade med sig en stol eller liggunderlag, några hade tält. Det var sovsäckar och räddningsfiltar. Vi hittade en bra plats mitt i röran och studerade skådespelet. Mina nyinköpta Altra-skor satt på fötterna men efter ett par promenader fram och tillbaks till bilen så bestämde jag mig för mina inkörda Hoka istället. Kvart i 9 var det dags för Meranda att ta till orda och berätta vad som gäller för dagen. Det viktigaste var signalsystemet som var ungefär som i kulturkretsar. 3 visslingar när det är 3 minuter kvar till nästa start, 2 visslingar för… jag ni förstår. Som startsignal var det en bjällra:) 

När bjällran ljuder har vi hamnat ganska långt fram och en viss oro för att tempot ska drivas upp infinner sig. Det skulle visa sig vara obefogat. Banan inleds med några hundra meter gräslöpning där kön ändå blir smal och ringlar sig fram. Snart kommer vi fram till vad som skulle kunna varit banans höjdpunkt. En fantastiskt fin teknisk stig längs vattnet. Tyvärr går det väldigt långsamt, de allra flesta väljer att gå trots att det är lättsprunget. Vi har ingen aning om det kommer att vara liknande terräng hela vägen och när tempot är jättelågt infinner sig en viss stress. En del har svårt att hantera det och börjar försöka kryssa och springa om, vilket bara får till följd att stressen i ledet ökar. Men efter knappa kilometern kommer vi ut på fantastiska grusgångar/vägar och tempot ökar. Vägen böljar sig fram lite upp och lite ner. De allra flesta väljer att gå i uppförsbackarna, så också vi. Jag väljer att momorera tiden på en del distinkta punkter på banan för att senare ha något att hålla mig till. Med andra ord, jag tog mellantider. När vi debriefade visade det sig att min fru inte gjort motsvarande, jag återkommer till konsekvensen och lärdomen. Vi klockade in på ungefär 48minuter på första varvet, lite fortare än planerat men ändå väldigt lätt. När skriver vi så är det en sanning med stor modifikation för vi sprang ganska lite tillsammans. Normalt har jag lätt att anpassa mig till min frus tempo men det sker till priset av viss minskning i avslappning. Nu har jag inte den vanliga överkapaciteten så jag letar hela tiden avslappningen och då passar helt enkelt inte våra tempon. Men det hade vi stämt av innan så det var inga konstigheter. På totalen höll vi dock samma tempo och kom alltså in till tävlingsområdet samtidigt. 

I med några muggar (av miljöskäl egen) vätska och lite bars och annat smarrigt från det dignande matbordet. Lite vila och så kom de tre visslingarna. Upp och iväg igen! 

Andra varvet var mycket mer avslappnat och ett jämnare tempo där vi kunde välja mer själva. Det går fortfarande bra och vi klockar in på bara lite långsammare tid.

På tredje varvet börjar höften göra sig mer påmind men inte mer än att huvudet börjar leka med fortsättningstankarna. Jag formar en plan som går ut på att ta det precis så lugnt att jag klockar in på 56minuter på fjärde varvet och sedan går och vilar mig runt ett femte varv på 90minuter. Med en kilometer kvar ser jag min fru 75m framför och sprintar glatt ikapp och berättar glatt om min plan. Jag inser själv hur otroligt korkat det är. Jag har ju bestämt mig för max 4 och nu har jag lyckats komma fram till att 5 nog är en bra idé. Och jag vet precis vad det skulle innebära. På femte varvet kommer jag att komma på att 58minuter är en bra idé… Min fru hanterar situationen bra och vi kommer fram till att jag är en mycket bättre supporter om jag håller mig till ursprungsplanen och dessutom faktiskt inte ska äventyra framtida äventyr. I vilan (där det också bjuds på lasagne) masserar jag en vad på min fru som bråkar en del. Det är inget ovanligt att något kan strejka lite och att det sedan släpper. Junior med mormor och morfar har kommit för att titta på spektaklet och heja. Det är så otroligt inspirerande! Vi tassar ut på mitt sista varv. Trots att vi nu nästan passerat halvmaran så är mina ben pigga och glada och mot slutet av den tekniska stigen tröttnar jag på det långsamma tempot och kommer dessutom till insikten att detta är ju mitt sista varv så då kan jag ju springa lite fortare. Jätteroligt! Jag flyger formligen fram och springer både uppför och nerför och passerar mängder av löpare. Jättesmart! Inte! Höften protesterar, men jag är faktiskt inte kapabel att känna efter utan pressar på och har blicken på framförvarande. Jag spurtar om två personer som inte har en aning om att jag tävlar. Det är löjligt! Men också löjligt skönt, underbart och roligt. Även om det finns en del ont som pulserar lite oroande så är jag så fantastiskt nöjd. Jag checkar ut min medalj. Jag möts av ett visst välvilligt motstånd, men när jag förklarar att jag bytt höftled för ett år sedan så byts motståndet till en massa förståelse och glädje. 

Fru kommer in och jag hjälper till med vattenflaska och lite massage. Hon ger sig iväg och jag lägger mig och stretchar ut höftpartiet. Det släpper inte riktigt. Efter ett tag går jag och spanar. Innan fru kommer så dyker en gammal barndomskompis till henne upp för att heja. Det är en väldigt rolig överraskning! Fru håller varvtiderna väldigt bra men besvären med vaden blir allt mer påtagliga och sprider sig dessutom till andra delar av benet. Trots att barndomskompisen och jag är runt och hejar på banan så blir 7:e varvet det sista. Det är helt enkelt inte roligt längre. Hon har haft svårt att hitta en bra rytm och känner sig stressad över klockan. Hon har utvecklat sin löpteknik i svår terräng och numer riktigt bra på det. Det är också det hon tycker är roligast. Den roligaste sträckan bjuder hela tiden på väldigt långsamt tempo och en oro sprider sig för att behöva springa ikapp på sträckor som inte är lika inspirerande. Vi lär oss ett par saker. Ta mellantider och var inte rädda för att starta långt fram om det är teknisk löpning tidigt på varvet.        

På det hela taget en otroligt rolig upplevelse som jag gärna återkommer till.

Arrangemanget var väldigt proffsigt, Team Nordic Trail kan det!

2 reaktioner till “RR Big Shadow Backyard Ultra

  1. Verkar ha varit ett intressant lopp! Hoppas era kroppar har återhämtat sig! Men hur sjutton kan man hålla på att springa, var det 64 varv, så långt! Verkar helt galet🤪

Kommentarer är stängda.

Kommentarer är stängda.