Resurfacing

Resurfacing

eller ytersättning som är en bra svensk översättning. Jag hade kollat på metoden tidigare men förkastat den till förmån för den mer traditionella metoden vi använder oss av i Sverige. Total Hip Replacement (THR) kallas det vi gör. Det går ut på att kapa lårbenshalsen och helt enkelt kasta den befintliga kulan och ersätta den med ett spett som sticks ner i lårbenet. På toppen av spettet sitter en förhållandevis liten metallkula och i höftbenet monteras en plastkopp in. En del kallar det en omodern slaktarmetod. Jag sträcker mig inte så långt. Fördelen är att den är väl beprövad, förhållandevis billig och framförallt relativt enkel att utföra. Nackdelen är hållbarhet och den mängd begränsningar som följer med. Historiskt har patientgruppen som drabbas (äldre och inte så intresserade av mycket rörelse) gjort att fördelarna vida övervägt nackdelarna. Men med en till antalet ökande patientgrupp som inte alls stämmer överens med den andra så blir nackdelarna knappt acceptabla. Vi är unga eller i alla fall relativt unga, jaja vi är unga i sinnet, nej alla håller inte med om det heller! Även om inte jag längre är någon utpräglad ungdom så finns de också (Tim Murray, tennisspelaren tycker jag ändå kvalar in som ung). Det som är mer gemensamt är att vi alla rör på oss väldigt mycket, så pass mycket att det är en viktig del av identitet och livsstil eller till och med inkomstkälla (ej för mig). I vissa fall kan vi tekniskt fortsätta med det vi gör men då tvingas till kanske 2 eller 3 omoperationer (med alla risker det medför) men i många fall blir det ett stort handikapp som riskerar att påverka det mentala i än större omfattning än det fysiska.

Rörelsebegränsningarna som uppstår med THR kommer dels från risken att kulan hoppar ur koppen och slitage i plastkoppen. Båda dom här effekterna hanterar ytersättning. Förutom Bungy jump så sätter protesen inga begränsningar. Självfallet inte utan andra nackdelar och risker. Dessa slog igenom med all önskvärd tydlighet när vi (Sverige) kring 2010-talet tog till oss den senaste tekniken och opererade in ca 2000 ytersättningsproteser. I många fall fick det så bra som man önskade (exv Marie Söderberg, observera att jag inte är 100% och inte har återfunnit någon referens) men i för många fall slutade det med proteslossning och pseudotumörer. Jag gillar den svenska försiktighetsprincipen men i detta fall är min bedömning att det blivit någon form av egolåsning och en principsak inte bara för ortopedkåren utan också försäkringskassan. Att med de resultaten vi nådde i Sverige är det rätt att stoppa, men stoppa temporärt och ställa sig frågan, vad är det som gått snett? Hur gör man i andra länder? Händer det något på protesmarknaden? Behöver vi ändra på våra arbetssätt? Har vi gjort något fel? Självklart finns det inte några så enkla svar som jag ger men det är en fingervisning.

Ytersättning är en mer komplicerad metod som kräver mycket mer initial utbildning och kontinuerlig träning än vad som var och är fallet här. I många andra länder löser man detta genom att ett fåtal kliniker blir specialister inom området, exv har Koen de Smet genomfört fler än 10000 höftledsoperationer, varav 6000 med ytersättning. Om jag förstått det hela rätt så finns det en del tekniska hjälpmedel som inte är nödvändiga med ger större säkerhet och bättre resultat. Jag har inget på fötterna men jag misstänker att alla mindre Landsting inte investerar i allt. Dessvärre valde dessutom ett antal Landsting de billigaste proteserna som tyvärr visade sig inte hålla måttet. För dåliga toleranser gav ökat slitage, vilket enligt teorin ökade mängden metalljoner som i sin tur kan ge upphov i pseudotumörer. Det är dags för Sverige att faktiskt titta på internationella studier och ifrågasätta tidigare slutsatser. Men det är också dags att se till så att fler specialistkliniker sätts upp.     

Så hur ser det ut för mig? Jag valde alltså att åka till en av världens främsta på området. Jag vet att det inte är någon garanti. Jag var dessutom ganska illa däran. Just nu är jag återställd till en nivå som jag är fullt bekväm med. Jag gör allt jag vill göra förutom långdistanslöpning. Kanske blir det OK i framtiden men det får de närmaste 10 månaderna utvisa. Men poängen är att om jag “bara” blir så bra som jag är nu så är det ändå många 100% bättre än med den svenska metoden. Nu lever jag och kan vara den person som jag är och vill vara.

Framtiden då? De första keramik-keramik-ytersättarna är inopererade. Om det går bra så kan vi säga tack och hej till problemen med metalljoner, men kravet på specialister kvarstår.

Jag vet att det fortfarande finns massor av fantastiska ortopeder i Sverige, jag vet att det finns hur mycket vilja och kunskap inom det svenska sjukvårdssystemet men det sitter i människor som vill och kan och lyckas prestera trots system inte tack vare. Jag är verkligen inte ensam om inställningen att själv kolla upp och värdera. Min gissning är att detta kommer att bli ett stort förtroendeproblem för vården ganska snart.

2 reaktioner till “Resurfacing

  1. Ja, efter vad jag sett på dig, så hoppas jag att Sverige kan börja göra dessa operationer, så att fler kan få möjlighet till den, utan att bli ruinerade!

    1. Ska man vara lite petig så behöver vi återuppta men under andra förutsättningar. Det finns faktiskt personer som i desperationen tar banklån för att genomföra operationen och en chans till ett fortsatt aktivt liv.

Kommentarer är stängda.

Kommentarer är stängda.