Jag vet inte hur jag annars ska uttrycka mig. För några år sedan så tränade jag och och min fru några varv med en kompis som hade anmält sig till ett långt välgörenhetsevent på cykel, till Prag vill jag minnas. Det var när jag fortfarande hade en höft som fungerade anständigt. Vi pratade och skojade lite om att cykla Sverigetempot tillsammans. Det är ju en lite lätt och lagom utmaning som går av stapeln vart fjärde år. Nu har det som sagt gått några år och 2020 är det dags igen. Föranmälan öppnade i veckan och helt plötsligt var platserna nästan slut. Jag fick lite panik och bad fru kontakta kompis och fråga om hon fortfarande var på? En några få minuters betänketid och uppmuntrande tillrop från min fru skickade jag in en förhandsanmälan (oj!). Vår kompis var dock lite klokare och konstaterade att det verkade lite väl rufft och pekade istället på Sverigeloppet eller något Rynkebyevenemang. Jag tycker om när man kan gå till sig själv och snabbt känna efter och sedan fatta ett eget beslut. Jag misstänker att vi kommer att köra ett antal mil ihop under vårkanten, fulla av respekt för varandras utmaningar.

Så vad är då Sverigetempot för något? Det är inte så krångligt, sätt dig på en cykel uppe vid Riksgränsen och kliv av nere vid Smygehuk, dvs ungefär 210mil senare. Eftersom “tävlingen” är i Brevet-format (Randonneur) så behöver man kliva av och och få sitt kort stämplat vid ett antal checkpoints och då är det ju bra att passa på att äta och kanske vila lite. De mest offensiva kommer att jaga 100h och då blir det inte några långa stopp. Jag är mer inriktad på maxtiden som är 7dygn och 9h. 

Helt plötsligt blev Lida Loop 24h mer av ett avstamp för något lite mer utmanande. Men jag tänker inte låta mig luras, 24h på en MTB i den terrängen kommer inte att vara något som är smärtfritt. Träningen tuffar på bra, jag saknar fortfarande något riktigt långpass och jag har en handled som är lite öm efter lite för hårda tag i fotbollsmålet. Jag behöver också prova ut mörkerutrustningen. Tur att det ett tag kvar på semestern:)