är verkligen inget för mig. Att genomföra alltså. Men som företeelse är jag omåttligt imponerad. Världens största halvmarathon med över 60tusen anmälda. Det är så underbart med alla som verkligen har varvet som en målpunkt för vinterns träning. För en del är det att spränga en gräns. Det är en inspiration som går utanpå det mesta. Det är massor av folk, både deltagare, funktionärer och publik. I princip alla jag pratat med har överlag positiva erfarenheter.

Halvmarathon är egentligen en väldigt bra distans. Det är tillräckligt långt för att vara en utmaning för de allra flesta, inte att genomföra för alla men att pressa tider och undvika väggen. Det är tillräckligt kort för att i princip alla kan ha det som mål att just komma i mål. Det kräver ungefär lagom mängd träning och risken att bli skadat är mindre än för exv marathon. Det finns nästan oändligt med varianter på halvmaror. Varvet är en extrem map storlek men det finns också event som inte ens har 100deltagare. Det finns helt platta och det finns sådana som har 2000hm. Det är lätt att hitta drömtider.

Jag tangerade det där med inspiration för mig. Visst är det inspirerande med kämpar om segern, dom är otroligt bra. Dom är till och med osannolikt bra. Herrarna drar varje hundring på kring 17s och damerna kring 20s. Men för mig är de som tar betydligt längre tid på sig som är mina största inspirationskällor. Det kan vara de som tagit sig tillbaka från sjukdomar eller skador. Det var faktiskt en lite speciell grupp som framförallt skänkte mig positiva tankar när jag tog beslutet att börja med ultradistanser. Jag jagade då en specifik tid på just halvmaran och hade sent på hösten klarat det med 3s tillgodo. Nästa måltid kändes inte lockande så jag funderade på glädje och tänkte på de (ursäkta den grova generaliseringar) överviktiga, rökande trebarnsmammorna som inte på många år brytt sig om sig själv och helt plötsligt börja springa. Jag ryser fortfarande över deras berättelser som börjar med 1km långa promenader med näradödenupplevelser av trötthet och kanske några löpsteg mellan några lyktstolpar till att börja kunna springa mera kontinuerligt och helt plötsligt nå nirvana. Det sker vanligen första gången en hel mil springs utan att stanna eller gå. Tiden är helt ointressant men lyckan är total.

Milen för mig har aldrig varit ett utmaning att genomföra men ångestframkallande att springa på tid så jag började fundera över den resan som mammorna gjorde och kom fram till att 10mil måste vara något som jag kan ha som motsvarande utmaning. Jag fastnade totalt för ultradistanser men det beror inte på motsvarande nirvana, utan på alla häftiga människor och att jag tycker om vägen fram så mycket.

Så ni alla som genomfört Göteborgsvarvet eller något annat! Sträck på er, ni har gjort något enastående! Sluta jämför er med alla andra. I praktiken är det bara några enstaka som på riktigt är snabba, resten är bara snabba relativt några andra. De som vinner skulle bara jogga på 1:15, men det som kämpar för 1:15 gör det grymt! Pss är det för de som tar sig runt på 2 eller 3h, ni har kämpat fantastiskt. Ni är sann inspiration!