Cynefin

Cynefin

Som vanligt är det ju lite svårt att veta vilket som kommer först hönan eller ägget? Utifrån det resonemanget är det lite svårt att veta om jag är ingenjör för att jag tycker om att lösa problem, vrida och vända på frågeställningar och faktiskt felsöka eller om det är egenskaper som krävs och plockas fram om man ska bli en duglig ingenjör.

Nåväl, problem ställs jag i alla fall inför varje dag, inte bara en gång utan hela tiden. Nu är jag verkligen inte unik på den fronten det finns andra yrkeskategoriers som också är grymma på problemlösning. Det jag ofta känt är dock att jag varit en smula missförstådd när jag på ren intuition valt en väg och sedan inte riktigt kunnat redogöra för varför just den blev framgångsrik. I vissa fall har det funnits mer etablerade strategier som jag känt varit lite för invecklade och tagit för lång tid. För en tid sedan hittade jag ett ramverk eller för mig en förklaringsmodell för hur detta kan komma sig. Det är egentligen mer ett ramverk för hur man kan/bör välja övergripande metod när man ställs inför ett problem. Ramverket heter Cynefin och uttalas ungefär som kinevin.

Det fiffiga är att man delar upp problemställningarna i fem områden/domäner med lite olika egenskaper.

Vi börjar med den första, Simple (uppenbar, enkel). Det är precis vad det låter, problem som vi ständigt återkommer till och vi har lösningar på. Det enda vi behöver göra är att förstå, kategorisera och sedan reagera i just den ordningen. På engelska, sense, categorize and respond.  Det här gör vi alla 100-tals gånger varje dag. Här tycker många att det är bekvämt att vara och en del blir fort uttråkade.

Den kategorin finner istället en skön känsla i nästa område, Complicated (komplicerad). Det här problem som är kniviga som kräver mycket erfarenhet och kunskap kanske kompletterat med ett stort mått av analytisk förmåga. Här börjar man med att förstå problemet och ringa in det viktiga. Därefter analyserar man och till sist reagerar man. På engelska, sense, analyse and respond. Här behöver man ofta hjälp av en specialist eller expert. Grundinställningen är ofta att om man bara tänker tillräckligt länge så går allt att tänka ut och i slutändan undvika misstag och få rätt.

Men se, så enkelt är det inte för det finns också komplexa problem (complex). Observera att det är centralt att lära sig skilja på komplexa och komplicerade problem. Komplexa problem karaktäriseras av det inte går att veta innan vad effekterna av ett handlande blir. Det kan vara så att det blir uppenbart efteråt. Det här typiskt problem som mänskligheten(eller i alla fall vad man kan tillgodogöra sig) tidigare inte ställts inför, exv när vi provade med negativ ränta eller skickade folk till månen. Nu kan det låta väl dramatiskt med att det måste vara världsunikt nytt, men faktum är det i mångt och mycket inom denna domän som små barn lär sig en massa saker. Man börjar med att sondera problemet (probe), förstå (sense) och sedan reagera (respond).

Det sista “ordnade” problemet är kaos. Det är typiskt när en olycka händer. Då handlar allt om att först agera (act) för att helst ta sig ur det kritiska tillståndet och därefter börja förstå situationen (sense) och sedan reagera (respond) för att hamna i någon av de andra domänerna.

Jag noterade ju från början att det fanns fem områden och domäner men vi har ju bara hanterat fyra. Precis! Det finns ett femte som man absolut inte vill befinna sig. Jag tycker att det är ett bedrägligt tillstånd som enligt min erfarenhet ganska många företag och projekt befinner sig i. I detta läge som kallas disorder (oreda) hamnar man om man inte vet vilken typ av problem man ställs inför och hela tiden väljer fel. Ett annat vanligt sätt att hamn i oreda är att man tror att allt är enkelt och man har koll på läget samt att tidigare framgång borgar för framtida framgång.

Jag skulle kunna ge massor av exempel och med ord förklara hur det hänger ihop men Edwin Stoop har gjort en magisk sketch som jag få tillåtelse att använda och presentera på bloggen.

Jag har jobbat på ett antal större högteknologiska utvecklingsföretag och det är tyvärr alltför vanligt att man befinner i sig i just oreda just för att man försöker attackera komplexa problem genom antingen komplicerad eller enkel metodik. Det brukar resultera i att man inte kommer någonstans förrän man i någon mening hamnar i kaos och får starta om. Jag har varit med om det omvända också men det är inte så vanligt. Det sker vanligen när ett litet innovativt bolag ger sig in i en mer förvaltande fas. Men tittar vi historiskt så är Svenska företag bra på att välja domän och vi är helt grymma i den komplicerade domänen.

Min reflektion är att många standarder och verksamhetssystem idag försöker lösa komplexa problem genom komplicerad metodik och att det är något som primärt kommer från de anglosaxiska länderna. Det är ärligt talat dags att vi tar tillbaka lite av vår stöddighet, det är precis det Elon Musk håller på med, men det spar jag till en annan gång!  

Kommentarer är stängda.