Idag har Björn sprungit i 12 dagar och kommit 665km. Det är en respektingivande distans! Betänkt då att han “endast” avverkat 12.98% av sin resa. Han har nämligen ungefär 450 mil kvar till sitt mål i New York. Då Björn med sina 70 år är pensionär och därmed har all tid i världen ändå stressar på och tänker bränna av löpet/äventyret på 95 dagar är inget annat än superimponerande. Nu är ju världen full av entusiaster och 12 dagar in gör att det fortfarande är ganska mycket kvar, och det ska göras för att det ska imponera på riktigt. Men det som gör Björn unik är att han faktiskt gjort detta 6 ggr redan.

Med diagnostiserad artros i ett knä för några år sedan minskar inte min grad av aktning. Han fortsätter att göra sin sjukgymnastik och håller artrosen stången.

På bloggen (suneson.se) får vi följa färden genom det amerikanska landskapet och alla spännande möten. Ibland beskriver den gamle journalisten nutida samhällsbetraktelser och ibland historiska platser. Grunden till hela löpet är att han springer osupportat med allt han behöver i en joggingvagn. I otillgängliga områden jobbar han med något som kallas för en “Steve”. Det innebär att man blir upphämtad när dagen tar slut och skjutsas till ett hotell för att morgonen efter bli utkörd till den plats där dagen före avslutades. Sedan har ha självklart en del stöttning och support av släkt och vänner både lite på plats och hemifrån. Det häftiga är att löpningen och det fysiska äventyret tar mindre och mindre plats i bloggen, när prestationen snarare blir större och större.

För mig är Björn en stor inspirationskälla och även om jag knappast kommer att få fysiken att palla för att springa över den amerikanska kontinenten så drömmer jag om att kanske köra TABR på cykel. Kanske beskriver denna blogg min väg mot en ekonomi och en arbetssituation som medger det!

Kanske blir det en puff framåt med Xintelas rapport i morgon eller så blir det ett steg tillbaka. Spännande…