Jag erkänner direkt, utan omsvep, jag har aldrig medvetet lyssnat på någonting av Silvana Imam. Ändå så faller jag pladask för några få ord som förpackar budskapet i hennes senaste skiva (låtsamling). Jag blir förtjust i “Befria er från egot”  och hennes fortsättning kring det slutgiltiga målet som inte handlar om makt utan frihet.

Jag har en otroligt klok kollega som brukar säga att: “När en chef blir rädd om sitt jobb är det svårt att vara en bra chef”. När den egna karriären är viktigare än verksamhetens framgång blir man förr eller senare synad eller så blir man rädd och flyr till nästa steg på stegen. Det måste vara otroligt jobbigt att vara fast i träsk av svag självkänsla och en mängd beslut och order som inte syftar till annat än att se handlingskraftig och resultatinriktad ut. Jag vill poängtera att jag i min närhet träffat väldigt få om ens någon som jag kan säga medvetet och aktivt jobbat med att stärka sitt ego på bekostnad av andra. Men jag kan också konstatera att jag nästan dagligen ser exempel hur jag och andra omedvetet hamnar i situationer som landar i bevakande av det egna egot. Vi hamnar i ett spel av “blame game” och “Svarte Petter”. I takt med att min medvetenhet ökat har jag också blivit mer fri att jobba med mina fel och brister. Det är inte omvälvande men det känns skönt.

Svenskar är kanske det folk som är allra mest självförverkligande. Det i sig tycker jag inte är något konstigt eller dåligt, men det gäller att bottna i vad jag verkligen vill. Jag har aldrig haft en bucket list och jag noterar att många sådana listor snarare är fyllda med saker som man tror att andra skulle tycka var coola.

Jag har inte alla svar eller frågor kring ego, jag kommer ha anledning att återkomma.